...önskar Er alla en GOD JUL!
Två små tomtenissar, Emil å Eddie, körde en morgon iväg norrut. Klockan visade 07:00, och det var mörkt som i rumpan på en bisonoxe (inte för att nissarna någonsin hade besökt en bisonrumpa, men ni förstår poängen).
Färden gick över isiga vägar och vackra vinterlandskap. De två små tomtarna sjöng med i alla julsånger som bjöds på radion och försökte tappert upprätthålla goda miner och glatt humör. Nissarna var trötta, men lyckliga när släden svängde in på rätt gård och vid det laget lyste den bleka vintersolen över de snötackta blomrabatterna *< :) (för er som undrar vad det är för tecken, it's a tomte!)
Nu undrar ni vad det riktit innebar då tomtarna åkte förbi Slevien och Vitfors och varför de överhuvudtaget åkte. Och framförallt, VART skulle de klockan 07.00 en torsdagsmorgon, den 25.12.2008... Vi åkte alltså till Pampas igen för att fira jul med Emils farmor å farfar :D
Julafton kom och gick, mysigt var det och god mat bjöds det på. Sällskapet har man heller ingenting negativt att säga om :) Men andra ord var det en ritkigt mysig traditionell jul (förutom brist på snö, släktingar och surströmming). och presenterna kan man inte klaga på heller, vi fick preciiis det vi alltid har önskat oss :)
Men nu önskar nissarna er alla en riktigt härlig fortsatt jul OCH en riktigt mysig shopping runda på mellandagarna (det är helt onödigt att ni försöker dölja er kommande shopping... vi vet att ni kommer att vara där... å när ni e där, då e vi där :) *BUSTED!* )
torsdag 25 december 2008
fredag 19 december 2008
Traditioner...
...himmel eller helvete!?
Vi lever efter traditioner, även jag, trots att mitt motto här i livet är: "traditioner är till för att brytas". Men INGEN och jag menar verkligen INGEN kan få mej att frivilligt (eller ofrivilligt) vara utan pappas julskinka och mammas gravade lax eller hemgjorda romröra. Så är det bara.
Orsaken till att jag och traditioner inte är en "match made in heaven" är för att traditioner ofta tvingar en in i en roll som man kanske inte är bekväm i, man ska le åt höger och vänster åt släktingar man inte ens visste att man hade, än mindre att de fortfarande var i livet. Man skall artigt tacka för en stickad tröja som kliar mer än alla myror och myggbett tillsammans, dessutom är tröjan alldeles för liten å passar inte ens grannens pudel (av någon anledning tror tanterna att man slutat växa vid tre års åldern.) Man ska hänga med i snapsvisorna från 1000-talet före dinosaurierna, eftersom alla tanter å farbröder som avnjutit för mycket julmust tycks tro att om man inte sjunger med så är man sur, å då blir alla sura eller undrar varför man är sur och då blir man själv sur och så får man höra att man har förstört julglädjen. Så det är inte lätt när det är svårt. Å så tar det från A till någonstans lååångt efter Ö, eftersom en del börjar förbereda maten först när gästerna kommer. Och i ärlighetens namn, det FUNKAR INTE att underhålla gäster och göra klart kålrotslådor och julskinkor. Båda kräver mycket tid (och framförallt nerver.) Hade vi velat delta i något matlagningsprogram, hade vi säkert sökt oss till Nelonens informations avdelning. Med andra ord, om middagen börjar klockan 17:00, och maten står på bordet klockan 22:30, då är de flesta redan så hungriga å trötta så det inte blir til någonting, dessutom finns det alltid de där hurtbullarna som med våld ska ha både snapsvisor och program i samband med maten (vilket gör att det tar ännu längre och julklapparna öppnas nästa år...)
Traditioner är bra, och jag har faktiskt börjat med en egen; varje julaftons morgon går hela familjen ut på morgonpromenad och önskar stallet som ligger här i närheten en god jul. Förra året var Emil alldeles för liten för att bry sig om hästarna, men i år skall han också få önska dem en riktigt god jul :)
Som ung, rebellisk tonåring var traditioner någonting jag hyste djup förakt mot, men nu då jag har mognat några vintrar (ehum) så börjar jag mer och mer förstå poängen med traditionerna. Det ger oss en viss trygghet och skänker gemenskap. Och egentligen är det rätt så mysigt att träffa sina familjer och äta god mat och likt ett barn ivrigt riva av papperen på julklapparna. Inte bara att man känner sig som ett barn igen, men man mår också mycket bättre. För en kort stund så kan man helt glömma bort all stress och bara vara som förr när man inte hade något man behövde stressa över.
Skräddarsy alltså dina traditioner, eller börja med helt egna. Du kan göra dej själv en stor tjänst, men också dina framtida barn och barnbarn. Hur motsträvigt det än kan te sig, så egentligen älskar vi alla att ha någonslags traditioner!
Vi lever efter traditioner, även jag, trots att mitt motto här i livet är: "traditioner är till för att brytas". Men INGEN och jag menar verkligen INGEN kan få mej att frivilligt (eller ofrivilligt) vara utan pappas julskinka och mammas gravade lax eller hemgjorda romröra. Så är det bara.
Orsaken till att jag och traditioner inte är en "match made in heaven" är för att traditioner ofta tvingar en in i en roll som man kanske inte är bekväm i, man ska le åt höger och vänster åt släktingar man inte ens visste att man hade, än mindre att de fortfarande var i livet. Man skall artigt tacka för en stickad tröja som kliar mer än alla myror och myggbett tillsammans, dessutom är tröjan alldeles för liten å passar inte ens grannens pudel (av någon anledning tror tanterna att man slutat växa vid tre års åldern.) Man ska hänga med i snapsvisorna från 1000-talet före dinosaurierna, eftersom alla tanter å farbröder som avnjutit för mycket julmust tycks tro att om man inte sjunger med så är man sur, å då blir alla sura eller undrar varför man är sur och då blir man själv sur och så får man höra att man har förstört julglädjen. Så det är inte lätt när det är svårt. Å så tar det från A till någonstans lååångt efter Ö, eftersom en del börjar förbereda maten först när gästerna kommer. Och i ärlighetens namn, det FUNKAR INTE att underhålla gäster och göra klart kålrotslådor och julskinkor. Båda kräver mycket tid (och framförallt nerver.) Hade vi velat delta i något matlagningsprogram, hade vi säkert sökt oss till Nelonens informations avdelning. Med andra ord, om middagen börjar klockan 17:00, och maten står på bordet klockan 22:30, då är de flesta redan så hungriga å trötta så det inte blir til någonting, dessutom finns det alltid de där hurtbullarna som med våld ska ha både snapsvisor och program i samband med maten (vilket gör att det tar ännu längre och julklapparna öppnas nästa år...)
Traditioner är bra, och jag har faktiskt börjat med en egen; varje julaftons morgon går hela familjen ut på morgonpromenad och önskar stallet som ligger här i närheten en god jul. Förra året var Emil alldeles för liten för att bry sig om hästarna, men i år skall han också få önska dem en riktigt god jul :)
Som ung, rebellisk tonåring var traditioner någonting jag hyste djup förakt mot, men nu då jag har mognat några vintrar (ehum) så börjar jag mer och mer förstå poängen med traditionerna. Det ger oss en viss trygghet och skänker gemenskap. Och egentligen är det rätt så mysigt att träffa sina familjer och äta god mat och likt ett barn ivrigt riva av papperen på julklapparna. Inte bara att man känner sig som ett barn igen, men man mår också mycket bättre. För en kort stund så kan man helt glömma bort all stress och bara vara som förr när man inte hade något man behövde stressa över.
Skräddarsy alltså dina traditioner, eller börja med helt egna. Du kan göra dej själv en stor tjänst, men också dina framtida barn och barnbarn. Hur motsträvigt det än kan te sig, så egentligen älskar vi alla att ha någonslags traditioner!
tisdag 16 december 2008
Sista skoldagen...
...detta år!!!
Eftersom skolan aldrig tycktes ta slut, än mindre allt skolarbete, utbringar jag härmed en skål för alla som har fått jullov, eller de stackare som ännu väntar på att få stänga sina böcker eller datorer i skåpen å vandra ut genom entrédörren utan att behöva sitta uppe hela natten och skriva rapporter eller räkna kalkyler *SKÅL!*
Idag var det min sista skoldag detta år, det var naturligtvis tenter och planering inför nästa års grupparbeten (vad annars), men trots det så nu är det över!!! Man kan inte annat än fira :) EMil å jag ska baka pepparkakor för att skapa lite, om inte julstämning, så i alla fall lite juldoft i huset :)
Julstämning åt er alla!
Eftersom skolan aldrig tycktes ta slut, än mindre allt skolarbete, utbringar jag härmed en skål för alla som har fått jullov, eller de stackare som ännu väntar på att få stänga sina böcker eller datorer i skåpen å vandra ut genom entrédörren utan att behöva sitta uppe hela natten och skriva rapporter eller räkna kalkyler *SKÅL!*
Idag var det min sista skoldag detta år, det var naturligtvis tenter och planering inför nästa års grupparbeten (vad annars), men trots det så nu är det över!!! Man kan inte annat än fira :) EMil å jag ska baka pepparkakor för att skapa lite, om inte julstämning, så i alla fall lite juldoft i huset :)
Julstämning åt er alla!
måndag 15 december 2008
Julkort...
...eller kortkort?
På julen sänder vi flera tusen postkort med än det ena julmotivet, än det andra julmotivet. Julkort hör ju julen till, så det förvånar knappast någon att människor sänder jukort.
Men vem är det som sänder ut signaler åt alla tjejer i olika åldrar att dra på sig minikjolarna och shortsen? När jag var liten sa mamma alltid att man skulle ha varmt på sig, och jag tyckte det såg packat och michelin-gubbigt ut, men man hade i alla fall inte oturen att få urinvägsinfektion.
Nu så här i vintertid tycker jag att det springer fler och fler tjejer i kortkorta kjolar eller shorts. Visst ser det snyggt ut, men det är allt annat än praktiskt då termomätaren visar minus grader. Ingen av dessa tjejer hade långa kappor eller yllestrumpbyxor på sig, och väskorna de bar över armen var så små att de knappast hade plats för ett par värmebyxor att ha med sig ifall temperaturen hade sjunkit ytterligare några grader.
Förutom garanterad urinvägsinfektion finns det otliga andra risker med kortkorta kjolar och shorts. Så OM ni är på väg på fest å klädseln för kvällen är kläder som inte får gå över halva låret, se nu åtminstone till att ni har antingen ett par yllebyxor i väskan, en lång, varm kappa eller pengar till taxi. De må se fånigt ut med tjocka byxor, men det ser precis lika fånigt ut med minikjolar i januari. Minikjolar och shorts hör sommaren till, när det äntligen ÄR vinter tycker jag vi ska njuta av våra varma, stickade tröjor och skidkläder. Dem kan man ändå inte njuta av på sommaren!
Ha en varm fortsatt vinter!
På julen sänder vi flera tusen postkort med än det ena julmotivet, än det andra julmotivet. Julkort hör ju julen till, så det förvånar knappast någon att människor sänder jukort.
Men vem är det som sänder ut signaler åt alla tjejer i olika åldrar att dra på sig minikjolarna och shortsen? När jag var liten sa mamma alltid att man skulle ha varmt på sig, och jag tyckte det såg packat och michelin-gubbigt ut, men man hade i alla fall inte oturen att få urinvägsinfektion.
Nu så här i vintertid tycker jag att det springer fler och fler tjejer i kortkorta kjolar eller shorts. Visst ser det snyggt ut, men det är allt annat än praktiskt då termomätaren visar minus grader. Ingen av dessa tjejer hade långa kappor eller yllestrumpbyxor på sig, och väskorna de bar över armen var så små att de knappast hade plats för ett par värmebyxor att ha med sig ifall temperaturen hade sjunkit ytterligare några grader.
Förutom garanterad urinvägsinfektion finns det otliga andra risker med kortkorta kjolar och shorts. Så OM ni är på väg på fest å klädseln för kvällen är kläder som inte får gå över halva låret, se nu åtminstone till att ni har antingen ett par yllebyxor i väskan, en lång, varm kappa eller pengar till taxi. De må se fånigt ut med tjocka byxor, men det ser precis lika fånigt ut med minikjolar i januari. Minikjolar och shorts hör sommaren till, när det äntligen ÄR vinter tycker jag vi ska njuta av våra varma, stickade tröjor och skidkläder. Dem kan man ändå inte njuta av på sommaren!
Ha en varm fortsatt vinter!
fredag 12 december 2008
Julsjukan= sant...
... eller bara skrock?
Visst är det så att så gott som alla barn blir sjuka precis lagom till jul? Åtminstone har det varit så hos oss, varenda en jul firades i någonsorts feberyra. Istället för julklappspapper var våra presenter invirade i näsdukar, julskinka hade vi aldrig, istället fick vi hostmediciner och antibiotika och magmediciner serverade på tallrikar med julmotiv. Nu skojade jag.
Och nu var det lilla Emils tur att drabbas av julsjukan.Med dubbelsidig öroninflammation och snor så det räcker och blir över får den lilla stackaren öppna sina presenter. Vi hoppas han är tillräckligt frisk för att orka le lite tappert vid julbordet och när vi skall ta de obligatoriska julfotografierna. I skrivande stund är patienten för trött för att kommentera ovanstående text, men han försöker le tappert och ge mamma en kram.
GOD JUL PÅ ER ALLA, OCH HOPPAS NI FÅR FIRA JULEN UTAN JULSJUKAN!
Visst är det så att så gott som alla barn blir sjuka precis lagom till jul? Åtminstone har det varit så hos oss, varenda en jul firades i någonsorts feberyra. Istället för julklappspapper var våra presenter invirade i näsdukar, julskinka hade vi aldrig, istället fick vi hostmediciner och antibiotika och magmediciner serverade på tallrikar med julmotiv. Nu skojade jag.
Våra barndomsjular var mysiga och god mat hade vi alltid (till och med julskinka ;) ). Men när man som vuxen tänker tillbaka på våra barndomsjular så minns man alla de jular man låg hemma i feber och någonsorts flunssa. I något skede slutade vi få de där julsjukorna, men någonstans långt bak i hjärnan fanns ändå vetskapen om att nångång, nån jul, skulle julsjukan återvända.
Och nu var det lilla Emils tur att drabbas av julsjukan.Med dubbelsidig öroninflammation och snor så det räcker och blir över får den lilla stackaren öppna sina presenter. Vi hoppas han är tillräckligt frisk för att orka le lite tappert vid julbordet och när vi skall ta de obligatoriska julfotografierna. I skrivande stund är patienten för trött för att kommentera ovanstående text, men han försöker le tappert och ge mamma en kram.
GOD JUL PÅ ER ALLA, OCH HOPPAS NI FÅR FIRA JULEN UTAN JULSJUKAN!
onsdag 10 december 2008
Aktier i en pysselverkstad...
...Edas pysselverkstad...?
När det blir jul tycks de flesta av oss drabbas av julpysselmani vid sidan om det ökade shoppingbegäret. Å det är inget nytt fenomen heller, barnen i Bullerbyn samlades också för att pyssla julpynt. Pappers - och pysselaffärerna måste ju simma i guldpengar såhär vid jultider då alla mer eller mindre lyckade pysslare börjar handla tonvis med material för pysselbruk.
Skulle kanske löna sig att skaffa aktier i en pysselaffär? Eller en pysselverkstad?
När jag var yngre fick jag besöka jultomtensverkstad och tro det eller ej så fick vi faktiskt pyssla en hel del min kompis och jag. Och självklart tog vi sedan stolt hem och visade våra föräldrar vad vi hade åstadkommit. Snälla som föräldrarna var så hängde de upp de klumpiga julgransbollarna med extra mycket glitter och de kladdiga änglarna som inte hade torkat ordentligt. Ännu nästan 15 år senare har de faktiskt fortfarande kvar våra hemgjorda julpynt och varje gång man ser pyntet drabbas man av nostalgiska barndomsminnen, en enorm lust att börja pyssla och en förundran över våra tålmodiga föräldrar som inte har kastat bort det där dammiga, sneda, halvkladdiga, överglittriga pyntet än och skaffat något mer sofistikerat.
Förra veckan kom Emil hem med en liten burk som han hade målat på dagis. Färgerna går inte alls med något annat i vår inredning, men ändå ska burken stå på hedersplatsen i jul med ett litet ljus i :) (Och jag misstänker starkt att burken kommer att stå där varje jul tills Emil blir vuxen och kanske får ta med sig burken hem till sin familj och visa sina egna barn vad han gjorde som liten).
För er som är stressade inför julen och känner att ni flackar runt och inte vet vad ni skall göra, sätt ner er, ta fram papper och pennor och glitter och glansbilder. Har ni inte det hemma så investera i några pappersaktier (dvs. besök Tiimari) och köp allt som ser kul ut. Sedan samlas ni ett gäng och PYSSLAR. Strunta i att ängeln fick en grönglittrande gloria, eller att julgranen inte syns eftersom den är full med hemgjorda kulor då ni inte kunde välja ut de vackraste (alla var vackra). Gillar ni inte att kladda med lim och papper så kan ni ju lika gärna baka något eller som Sunes famil, göra knäck (med risk för att köket kommer att behöva renoveras efteråt).
Julen skall inte vara en stressperiod, utan en tid av glädje och gemenskap. Eda förklarar härmed sin pysselverkstad öppnad :)
När det blir jul tycks de flesta av oss drabbas av julpysselmani vid sidan om det ökade shoppingbegäret. Å det är inget nytt fenomen heller, barnen i Bullerbyn samlades också för att pyssla julpynt. Pappers - och pysselaffärerna måste ju simma i guldpengar såhär vid jultider då alla mer eller mindre lyckade pysslare börjar handla tonvis med material för pysselbruk.
Skulle kanske löna sig att skaffa aktier i en pysselaffär? Eller en pysselverkstad?
När jag var yngre fick jag besöka jultomtensverkstad och tro det eller ej så fick vi faktiskt pyssla en hel del min kompis och jag. Och självklart tog vi sedan stolt hem och visade våra föräldrar vad vi hade åstadkommit. Snälla som föräldrarna var så hängde de upp de klumpiga julgransbollarna med extra mycket glitter och de kladdiga änglarna som inte hade torkat ordentligt. Ännu nästan 15 år senare har de faktiskt fortfarande kvar våra hemgjorda julpynt och varje gång man ser pyntet drabbas man av nostalgiska barndomsminnen, en enorm lust att börja pyssla och en förundran över våra tålmodiga föräldrar som inte har kastat bort det där dammiga, sneda, halvkladdiga, överglittriga pyntet än och skaffat något mer sofistikerat.
Förra veckan kom Emil hem med en liten burk som han hade målat på dagis. Färgerna går inte alls med något annat i vår inredning, men ändå ska burken stå på hedersplatsen i jul med ett litet ljus i :) (Och jag misstänker starkt att burken kommer att stå där varje jul tills Emil blir vuxen och kanske får ta med sig burken hem till sin familj och visa sina egna barn vad han gjorde som liten).
För er som är stressade inför julen och känner att ni flackar runt och inte vet vad ni skall göra, sätt ner er, ta fram papper och pennor och glitter och glansbilder. Har ni inte det hemma så investera i några pappersaktier (dvs. besök Tiimari) och köp allt som ser kul ut. Sedan samlas ni ett gäng och PYSSLAR. Strunta i att ängeln fick en grönglittrande gloria, eller att julgranen inte syns eftersom den är full med hemgjorda kulor då ni inte kunde välja ut de vackraste (alla var vackra). Gillar ni inte att kladda med lim och papper så kan ni ju lika gärna baka något eller som Sunes famil, göra knäck (med risk för att köket kommer att behöva renoveras efteråt).
Julen skall inte vara en stressperiod, utan en tid av glädje och gemenskap. Eda förklarar härmed sin pysselverkstad öppnad :)
tisdag 9 december 2008
Genom Vitfors och Slevien...
...till Birkas Hov...
Vi åkte hem igen, tuppen Göran och hönan Agda och kycklingen Emil.
På hemresan blev det sådär tråkigt som det ibland kan bli i bilen, så jag började leka med tanken på att försvenska alla konstiga ortnamn vi passerade. Vad sägs om Vitfors (Valkeakoski), Rumpväggflod (Peräseinäjoki), Slevien (Kauhava), Birkfisk (Pirkkala) Svartdamm (Mustalampi), Slevflod (Kauhajoki), Birkasland (Pirkanmaa) och Birkas Hov (Pirkanhovi) ?
Jag tycker det sku vara mycket roligare om alla orter hade ett finskt och ett svenskt namn (som skulle vara relativt lika) :)
Nu ska jag återvända till Esbos vik, skepparens gränd och njuta av en ledig eftermiddag...
Vi åkte hem igen, tuppen Göran och hönan Agda och kycklingen Emil.
På hemresan blev det sådär tråkigt som det ibland kan bli i bilen, så jag började leka med tanken på att försvenska alla konstiga ortnamn vi passerade. Vad sägs om Vitfors (Valkeakoski), Rumpväggflod (Peräseinäjoki), Slevien (Kauhava), Birkfisk (Pirkkala) Svartdamm (Mustalampi), Slevflod (Kauhajoki), Birkasland (Pirkanmaa) och Birkas Hov (Pirkanhovi) ?
Jag tycker det sku vara mycket roligare om alla orter hade ett finskt och ett svenskt namn (som skulle vara relativt lika) :)
Nu ska jag återvända till Esbos vik, skepparens gränd och njuta av en ledig eftermiddag...
lördag 6 december 2008
Expedition Pampilandia gratulerar...
... FINLAND!
Hoppas ni alla har en härlig Självständighetsdag, må ni vara på bal eller (som undertecknad i skrivande stund) sitta i sköna mysbyxor framför en brasa och äta gravad lax med knäckebröd.
Historien med deodoranten ja. Fröken Rosa hade gömt sig på en hylla, men gav sig och föjde med oss hem mot en lösen på 19€. Så det blev inga dramatiska åtgärder (förutom att jag körde bilen in till Jeppis, jag vet, jag bakom ratten på en bil i en främmande stad!!!) men det gick bra, inga överkörda tanter (minkar vet jag däremot ingenting om...)
Ibland har man tur. Jag hade lyckan att efter flera år av letande ÄNTLIGEN (!!!) hitta en vinterjacka som täcker baken, är svart till färgen, har massor fickor och inte kostar för mycket. Vilken kombination va? Jag har sprungit in till varenda en affär i Helsingfors och Esbo, men det har inte funnits någon jacka som passat. Å så en fredag eftermiddag när vi spatserar omkring i Jeppis så hittar jag då den där vinterjackan. Det var liksom "JUST SE".
Emil har anpassat sig bra till den här nya staden. Han svär på pampesiska ( det gör inte så mycket när vi kommer hem, för ingen i Helsingfors/Esbo kan väl tolka "hielvitjin" till helvete... eller? Det kunde ju vara "hel vit"? ) Nej jag skojade bara, men han verkar trivas, det finns mycket utrymme, en massa katter, snö på marken, en massa katter, roliga julpynt, en massa katter och ja, en massa katter. Dessutom är marken platt å fin vilket gör att trots att Emil är påbyltad och liknar en michelin-eskimo så faller han inte omkull när han tultar på i snön.
Men nu ska jag njuta av chips och gravad lax- fish and chips ni vet ;)
Hoppas ni alla har en härlig Självständighetsdag, må ni vara på bal eller (som undertecknad i skrivande stund) sitta i sköna mysbyxor framför en brasa och äta gravad lax med knäckebröd.
Historien med deodoranten ja. Fröken Rosa hade gömt sig på en hylla, men gav sig och föjde med oss hem mot en lösen på 19€. Så det blev inga dramatiska åtgärder (förutom att jag körde bilen in till Jeppis, jag vet, jag bakom ratten på en bil i en främmande stad!!!) men det gick bra, inga överkörda tanter (minkar vet jag däremot ingenting om...)
Ibland har man tur. Jag hade lyckan att efter flera år av letande ÄNTLIGEN (!!!) hitta en vinterjacka som täcker baken, är svart till färgen, har massor fickor och inte kostar för mycket. Vilken kombination va? Jag har sprungit in till varenda en affär i Helsingfors och Esbo, men det har inte funnits någon jacka som passat. Å så en fredag eftermiddag när vi spatserar omkring i Jeppis så hittar jag då den där vinterjackan. Det var liksom "JUST SE".
Emil har anpassat sig bra till den här nya staden. Han svär på pampesiska ( det gör inte så mycket när vi kommer hem, för ingen i Helsingfors/Esbo kan väl tolka "hielvitjin" till helvete... eller? Det kunde ju vara "hel vit"? ) Nej jag skojade bara, men han verkar trivas, det finns mycket utrymme, en massa katter, snö på marken, en massa katter, roliga julpynt, en massa katter och ja, en massa katter. Dessutom är marken platt å fin vilket gör att trots att Emil är påbyltad och liknar en michelin-eskimo så faller han inte omkull när han tultar på i snön.
Men nu ska jag njuta av chips och gravad lax- fish and chips ni vet ;)
fredag 5 december 2008
Nyland, Utland, Inland...
...Pampland...?
Vi kom fram till vår destination-Nykaabi.
Genom snöblandade regnskurar, över kylda motorvägar, förbi sömniga bilister, under mörka broar... Resan var inte helt smärtfri, men som vana Pampas-expeditionerare navigerade vi oss från punkt A till punkt Ö, utan desto större missöden.
Klockan 05:13 var vi framme. Vi var trötta och hungriga men vi hade klarat av ännu en bilfärd, både tuppen Göran och hönan Agda. Kycklingen Emil sov gott och brydde sig inte om sina zombies (vi hade ju inte fått sova naanting vi) till föräldrar.
Nu bär det av mot Jeppis (nej, ni kommer inte att hitta Jeppis på en vägkarta, på bättre-talande-mindre-vetande språk heter det faktiskt Jakobstad, och bör uttalas med näsan högt i vädret ;D ) för att leta rätt på försvunnen deodorant *hallå hallå, det här är ett-tjutvå, jag anropar, försvunnen deodorant, hallå hallå!*
Expedition Pampilandia fortsätter igen samma tid imorgon. Missa inte den spännande fortsättningen, kom dom fram till Jeppis? Hittade dom den försvunna deodoranten? Ville deodoranten följa med hem, eller hade den gift sig i hemlighet med rakvattnet Amis? Varje dag, klockan 22:13 på kanal bloggen....
Vi kom fram till vår destination-Nykaabi.
Genom snöblandade regnskurar, över kylda motorvägar, förbi sömniga bilister, under mörka broar... Resan var inte helt smärtfri, men som vana Pampas-expeditionerare navigerade vi oss från punkt A till punkt Ö, utan desto större missöden.
Klockan 05:13 var vi framme. Vi var trötta och hungriga men vi hade klarat av ännu en bilfärd, både tuppen Göran och hönan Agda. Kycklingen Emil sov gott och brydde sig inte om sina zombies (vi hade ju inte fått sova naanting vi) till föräldrar.
Nu bär det av mot Jeppis (nej, ni kommer inte att hitta Jeppis på en vägkarta, på bättre-talande-mindre-vetande språk heter det faktiskt Jakobstad, och bör uttalas med näsan högt i vädret ;D ) för att leta rätt på försvunnen deodorant *hallå hallå, det här är ett-tjutvå, jag anropar, försvunnen deodorant, hallå hallå!*
Expedition Pampilandia fortsätter igen samma tid imorgon. Missa inte den spännande fortsättningen, kom dom fram till Jeppis? Hittade dom den försvunna deodoranten? Ville deodoranten följa med hem, eller hade den gift sig i hemlighet med rakvattnet Amis? Varje dag, klockan 22:13 på kanal bloggen....
torsdag 4 december 2008
Ett år äldre...
...men inte ett år klokare...
Egentligen borde människan nå sin klokhetshöjdpunkt vid cirka 30-års ålder. Det betyder alltså att jag fortfarande borde bli klokare.
Idag hade vi översättning i finska. Få se om min klokhet nådde nya höjder nu då ;)
Senare på kvällen lär det bära av mot Pampas. Hittills har det gått som det alltid går när vi är påväg. Vi far, vi far inte, vi far, vi far inte. Vi skyller på vädret, vi skyller på att lägenheten ser som efter ett mindre lyckat jordskalv (fri rikssvensk översättning, Earth-cake), vi skyller på legobitar som biter en i tårna, ja vi skyller alltså på allting. Så varför fara? Nå, därför att bara vi kommer iväg (de första timmarna går åt till att svära åt medtrafikanter, åt varandra och på allting annat) så brukar det faktiskt vara riktigt kul. (Vid Pirkanhovi brukar vi vanligtvis ha glömt allting som vi grälade om innan...) Lustigt.
Vi är som värphönor när vi skall fara till Pampas. Vi kacklar så in i helvete (inte så underligt att dom kacklar om dom ska skita ut en massa ägg, underligt att inte dom spräcker reven så som dom håller på, hönorna alltså), vi springer runt å yrar, vi flaxar å kacklar ännu mera, å sen då ägget e utskitet (eller i vårt fall när man äntligen satt sig i bilen) så tystnar man å njuter av färden...
Nu skall hönan Agda ta å packa sin väska! So long!
Far dom eller inte, missa inte den spännande fortsättningen när serien återkommer... om trettifem år!...
Egentligen borde människan nå sin klokhetshöjdpunkt vid cirka 30-års ålder. Det betyder alltså att jag fortfarande borde bli klokare.
Idag hade vi översättning i finska. Få se om min klokhet nådde nya höjder nu då ;)
Senare på kvällen lär det bära av mot Pampas. Hittills har det gått som det alltid går när vi är påväg. Vi far, vi far inte, vi far, vi far inte. Vi skyller på vädret, vi skyller på att lägenheten ser som efter ett mindre lyckat jordskalv (fri rikssvensk översättning, Earth-cake), vi skyller på legobitar som biter en i tårna, ja vi skyller alltså på allting. Så varför fara? Nå, därför att bara vi kommer iväg (de första timmarna går åt till att svära åt medtrafikanter, åt varandra och på allting annat) så brukar det faktiskt vara riktigt kul. (Vid Pirkanhovi brukar vi vanligtvis ha glömt allting som vi grälade om innan...) Lustigt.
Vi är som värphönor när vi skall fara till Pampas. Vi kacklar så in i helvete (inte så underligt att dom kacklar om dom ska skita ut en massa ägg, underligt att inte dom spräcker reven så som dom håller på, hönorna alltså), vi springer runt å yrar, vi flaxar å kacklar ännu mera, å sen då ägget e utskitet (eller i vårt fall när man äntligen satt sig i bilen) så tystnar man å njuter av färden...
Nu skall hönan Agda ta å packa sin väska! So long!
Far dom eller inte, missa inte den spännande fortsättningen när serien återkommer... om trettifem år!...
onsdag 3 december 2008
Senil, dement...
... eller bara ett år äldre...?
Min dag började med kakao å smörgåsar på sängen, lite sång och två ungar som hoppade upp och ner på min mage :) Dvs. en ganska bra morgon faktiskt. Fick en godispåse som hade ett snöre runt, Emil tog godispåsen och gav mej snöret :D
Idag förgyllde jag mina klasskompisars (å lärares) dag med att uppenbara mej i skolan iklädd en tomteluva med en såndär tjojjojjjong (fjäder) som studsade uppochner varje gång man rörde lite på huvudet. Det som var roligt var att de flesta fattade vinken och gratulerade mej på födelsedagen, medan några enstaka såg konstigt på mej och undrade wtf??? (Åt dem svarade jag att eftersom jag börjar bli så ålderstigen så misstog jag mej och tog en tomteluva istället för en mössa när jag for iväg till skolan. )
Jag absolut HATAR att fylla år, jag känner mej så gammal och saknar mina gröna ungdomsår, ändå är jag ung om man jämför med andra (min mormor till exempel... eller farmor, dom är inte så värst unga dom mer :) ) Men jag känner mej ändå gammal å sliten. Så för att muntra upp stämningen (för mej själv och för alla vinterdeppiga) så hittade jag då på det där med tomteluvan. Och faktiskt så känner åtminstone jag med liiite yngre och gladare :)
Snaaart ska vi äta en god pizza (jag vet, bantning, hallå!!! Men på sin födelsedag får man faktiskt gotta sig lite ;) )
Egentligen borde jag städa, tvätta byk och fixa alla skolarbeten, men idag ska jag bara njuta av att bli ett år yngre (jo, kvinnor funkar så, efter en viss ålder blir dom yngre å stannar på 20-25.) Jag hinner städa imårån också :)
KRAM på er alla i vintermörkret!
Min dag började med kakao å smörgåsar på sängen, lite sång och två ungar som hoppade upp och ner på min mage :) Dvs. en ganska bra morgon faktiskt. Fick en godispåse som hade ett snöre runt, Emil tog godispåsen och gav mej snöret :D
Idag förgyllde jag mina klasskompisars (å lärares) dag med att uppenbara mej i skolan iklädd en tomteluva med en såndär tjojjojjjong (fjäder) som studsade uppochner varje gång man rörde lite på huvudet. Det som var roligt var att de flesta fattade vinken och gratulerade mej på födelsedagen, medan några enstaka såg konstigt på mej och undrade wtf??? (Åt dem svarade jag att eftersom jag börjar bli så ålderstigen så misstog jag mej och tog en tomteluva istället för en mössa när jag for iväg till skolan. )
Jag absolut HATAR att fylla år, jag känner mej så gammal och saknar mina gröna ungdomsår, ändå är jag ung om man jämför med andra (min mormor till exempel... eller farmor, dom är inte så värst unga dom mer :) ) Men jag känner mej ändå gammal å sliten. Så för att muntra upp stämningen (för mej själv och för alla vinterdeppiga) så hittade jag då på det där med tomteluvan. Och faktiskt så känner åtminstone jag med liiite yngre och gladare :)
Snaaart ska vi äta en god pizza (jag vet, bantning, hallå!!! Men på sin födelsedag får man faktiskt gotta sig lite ;) )
Egentligen borde jag städa, tvätta byk och fixa alla skolarbeten, men idag ska jag bara njuta av att bli ett år yngre (jo, kvinnor funkar så, efter en viss ålder blir dom yngre å stannar på 20-25.) Jag hinner städa imårån också :)
KRAM på er alla i vintermörkret!
tisdag 2 december 2008
En vrickad nacke...
...och jeans-krångel...
För ett par veckor sedan köpte jag ett par byxor som var 5 cm för små i midjan, inte för att jag behövde några fler motivations-byxor, utan för att jag faktiskt behövde ett par byxor som INTE var alldeles trasiga i grenen. Nå dessa nya, fräscha, snygga byxor har legat på golvet å skräpat å varje gång jag har gått förbi har jag tänkt, nu tamme-fan ska jag in i dem! Men jag har inte prövat dem på nytt.
Tills idag morse då jag plötsligt måste iväg till skolan å står byxlös i tamburen på väg ut. Alla mina (hela 2 par) jeans var i tvätten, å hur tapper jag än försöker vara så drar jag gränsen vid slabbiga, kalla våta jeans. Dom drar jag under INGA omständigheter på mej. Så alternativen stod klara:
1. Skippa skolan idag, men för ett par jeans (när vi dessutom ska ha presentation)? Blir nog en bra frånvaroanmälan, orsak till frånvaron: brist på byxor.
2. Köra en Britney Spears/Paris Hilton och komma i sliddriga collegebyxor. Njae, jag vet inte hur övertygande det skulle vara om Paris Hilton plötsligt ställde sig upp och började föreläsa om sjukhushygien?
3. Försöka med dom där nya jeansen? Med risk för att bli besviken om de inte passar OCH dessutom ha ett alternativ mindre.
Jag är dömd. Jag kan lika gärna gå å lägga mej igen. Med dessa alternativ kan jag ingen chans. Trodde jag. Det blev de nya jeansen... och efter mycket våld, en vrickad nacke och svett och tårar så gick de på, å det ser inte alls illa ut :)
Nu ska jag fara iväg och shaka ass på timmen ;)
För ett par veckor sedan köpte jag ett par byxor som var 5 cm för små i midjan, inte för att jag behövde några fler motivations-byxor, utan för att jag faktiskt behövde ett par byxor som INTE var alldeles trasiga i grenen. Nå dessa nya, fräscha, snygga byxor har legat på golvet å skräpat å varje gång jag har gått förbi har jag tänkt, nu tamme-fan ska jag in i dem! Men jag har inte prövat dem på nytt.
Tills idag morse då jag plötsligt måste iväg till skolan å står byxlös i tamburen på väg ut. Alla mina (hela 2 par) jeans var i tvätten, å hur tapper jag än försöker vara så drar jag gränsen vid slabbiga, kalla våta jeans. Dom drar jag under INGA omständigheter på mej. Så alternativen stod klara:
1. Skippa skolan idag, men för ett par jeans (när vi dessutom ska ha presentation)? Blir nog en bra frånvaroanmälan, orsak till frånvaron: brist på byxor.
2. Köra en Britney Spears/Paris Hilton och komma i sliddriga collegebyxor. Njae, jag vet inte hur övertygande det skulle vara om Paris Hilton plötsligt ställde sig upp och började föreläsa om sjukhushygien?
3. Försöka med dom där nya jeansen? Med risk för att bli besviken om de inte passar OCH dessutom ha ett alternativ mindre.
Jag är dömd. Jag kan lika gärna gå å lägga mej igen. Med dessa alternativ kan jag ingen chans. Trodde jag. Det blev de nya jeansen... och efter mycket våld, en vrickad nacke och svett och tårar så gick de på, å det ser inte alls illa ut :)
Nu ska jag fara iväg och shaka ass på timmen ;)
måndag 1 december 2008
Elefant i balettklänning=sant...
... eller är det bara frågan om en stor dos sjävironi?
Vet ni den där känslan man har ibland när ingenting man äger i klädväg passar en och klockan tickar och tickar och man borde klä sig och rusa iväg för att hinna till skolan eller arbetet eller vart som helst? Det händer mej nästan varje morgon, man vill ju klä sig snyggt, men samtidigt se sådär avundsvärt avslappnad ut och ge sken av att man är helt okej med sig själv. Ibland hjälper det inte ens att ta på sig favorit jeansen och en snygg t-skjorta som man alltid använder, det ser bara för jävligt ut. Tycker man. Vad gör man då? Stannar hemma?
Alla har säkert ett par dom-här-måste-jag-komma-in-i-efter-nyåret-byxor i sina skåp. Jag har massvis med käder som antingen passade mej innan jag fick barn eller som jag köpt på impuls och tänkt att nog passar dom nångång... Passar dom? Nej. Vissa klädesplagg kommer aldrig att passa mej, men jag kan inte tänka mej att slänga dem heller...
Måndagen till ära bestämde jag mej alltså för att banta. Inte för att jag läste någon damtidning med "Julens hetaste bantningstips", utan för att jag inte vill känna mej som en elefant i en balettklänning någo mer. Därför. Av erfarenhet vet jag att det inte behöver stå -35,3 kg på vågen för att man skall känna sig snygg(are), det räcker med att man har gått ner 100 gram. Det ger den där lilla glädjekicken som får en att orka fortsätta. Å inte hade jag tänkt mej någon hårdbantning heller, det är nu mest frågan om regelbundna mattider, mera motion och framförallt, en positivare attityd. Jag har satt upp några mål som jag vill nå, det är inga stora saker, bara några små grejer som betyder mycket för mej.
Nu ska jag njuta av mina grönsaker, mitt vatten och mitt knäckebröd med lättost! :)
Vet ni den där känslan man har ibland när ingenting man äger i klädväg passar en och klockan tickar och tickar och man borde klä sig och rusa iväg för att hinna till skolan eller arbetet eller vart som helst? Det händer mej nästan varje morgon, man vill ju klä sig snyggt, men samtidigt se sådär avundsvärt avslappnad ut och ge sken av att man är helt okej med sig själv. Ibland hjälper det inte ens att ta på sig favorit jeansen och en snygg t-skjorta som man alltid använder, det ser bara för jävligt ut. Tycker man. Vad gör man då? Stannar hemma?
Alla har säkert ett par dom-här-måste-jag-komma-in-i-efter-nyåret-byxor i sina skåp. Jag har massvis med käder som antingen passade mej innan jag fick barn eller som jag köpt på impuls och tänkt att nog passar dom nångång... Passar dom? Nej. Vissa klädesplagg kommer aldrig att passa mej, men jag kan inte tänka mej att slänga dem heller...
Jag undrar om det drabbar killar lika ofta som tjejer?
Måndagen till ära bestämde jag mej alltså för att banta. Inte för att jag läste någon damtidning med "Julens hetaste bantningstips", utan för att jag inte vill känna mej som en elefant i en balettklänning någo mer. Därför. Av erfarenhet vet jag att det inte behöver stå -35,3 kg på vågen för att man skall känna sig snygg(are), det räcker med att man har gått ner 100 gram. Det ger den där lilla glädjekicken som får en att orka fortsätta. Å inte hade jag tänkt mej någon hårdbantning heller, det är nu mest frågan om regelbundna mattider, mera motion och framförallt, en positivare attityd. Jag har satt upp några mål som jag vill nå, det är inga stora saker, bara några små grejer som betyder mycket för mej.
Nu ska jag njuta av mina grönsaker, mitt vatten och mitt knäckebröd med lättost! :)
Måndag morgon...
...det säger allt, eller hur?
Något som jag glömde göra igår var att utbringa en skål och ett stort tack till alla de som höll fester under helgen :) Ni som känner er träffade vet att ni hade en hjärtlig, varm stämning, och gästerna stortrivdes och kommer gärna på fler fester av liknande slag. TACK!
Det är konstigt hur allting ser ut som om det står skrivet med katthöga bokstäver "MÅNDAG" idag. Alla blommor står å hänger å det lyser "Måndag" över dem. Hunden har inte ens gnällt att få gå ut och göra sitt, sådär som hon vanligtvis brukar. Det är liksom något måndagiskt över henne. Jag själv har inte gjort något vettigt ännu, bara vikt kläder, hängt tvätt och bäddat sängarna. Jag bävar för skoldagen eftersom hela schemat skriker "måååndaaaaaaag, måååndaaag" (och den skriker inte med någon vacker röst) och försöker därför sysselsätta mej med annat.
Varför hatar vi alla måndagar? Eller hatar är kanske fel ord, vi bävar för dem. Om bara möjligt försöker vi sova så länge vi kan på måndagen.
Egentligen är måndagar inte så farliga (annat än för dagistanter, skrikande veckosluts-firande ungar som har släpat med sig hela leksaksförrådet för att gå med på att komma till dagis är ingen höjdare en måndagmorgon klockan 6.30)
Men egentligen är måndagar ganska bra dagar, för då måste man ta sig i kragen om man har festat hela helgen eller om skolarbetet är lite på hälft eller om man annars bara känner sig bläääig. Jag tycker att alla borde försöka stiga upp en timme tidigare på måndagar och göra något som gör en glad, baka en pannkaka till frukost eller ta sig tid att springa den där 5 km rundan som annars aldrig blir av, eller kanske mysa framför TV-n med varm glögg och pepparkakor.
Måndagmornar skall inte vara stressiga, surmulna timmar som man helst av allt vi slippa så fort som möjligt.
Måndagen är tecknet på att en ny vecka har börjat, det är alltså en perfekt tid att börja med något nytt och kul. Nu skall jag ta mej själv i kragen, dra på mej joggingkläder och skita i att det regnar. Jag har inte haft tid att utforska joggingspåret här nära på en lååång tid, men nu tammefan ska jag iväg. Å sen ska jag ägna mej en timme åt att ta en varm dusch, sminka mej å iväg till skolan. Kanske den här måndagen blir mitt livs bästa? So long!
Något som jag glömde göra igår var att utbringa en skål och ett stort tack till alla de som höll fester under helgen :) Ni som känner er träffade vet att ni hade en hjärtlig, varm stämning, och gästerna stortrivdes och kommer gärna på fler fester av liknande slag. TACK!
Det är konstigt hur allting ser ut som om det står skrivet med katthöga bokstäver "MÅNDAG" idag. Alla blommor står å hänger å det lyser "Måndag" över dem. Hunden har inte ens gnällt att få gå ut och göra sitt, sådär som hon vanligtvis brukar. Det är liksom något måndagiskt över henne. Jag själv har inte gjort något vettigt ännu, bara vikt kläder, hängt tvätt och bäddat sängarna. Jag bävar för skoldagen eftersom hela schemat skriker "måååndaaaaaaag, måååndaaag" (och den skriker inte med någon vacker röst) och försöker därför sysselsätta mej med annat.
Varför hatar vi alla måndagar? Eller hatar är kanske fel ord, vi bävar för dem. Om bara möjligt försöker vi sova så länge vi kan på måndagen.
Egentligen är måndagar inte så farliga (annat än för dagistanter, skrikande veckosluts-firande ungar som har släpat med sig hela leksaksförrådet för att gå med på att komma till dagis är ingen höjdare en måndagmorgon klockan 6.30)
Men egentligen är måndagar ganska bra dagar, för då måste man ta sig i kragen om man har festat hela helgen eller om skolarbetet är lite på hälft eller om man annars bara känner sig bläääig. Jag tycker att alla borde försöka stiga upp en timme tidigare på måndagar och göra något som gör en glad, baka en pannkaka till frukost eller ta sig tid att springa den där 5 km rundan som annars aldrig blir av, eller kanske mysa framför TV-n med varm glögg och pepparkakor.
Måndagmornar skall inte vara stressiga, surmulna timmar som man helst av allt vi slippa så fort som möjligt.
Måndagen är tecknet på att en ny vecka har börjat, det är alltså en perfekt tid att börja med något nytt och kul. Nu skall jag ta mej själv i kragen, dra på mej joggingkläder och skita i att det regnar. Jag har inte haft tid att utforska joggingspåret här nära på en lååång tid, men nu tammefan ska jag iväg. Å sen ska jag ägna mej en timme åt att ta en varm dusch, sminka mej å iväg till skolan. Kanske den här måndagen blir mitt livs bästa? So long!
söndag 30 november 2008
Hej tomtegubbar slå i glasen...
... för nu börjar kalasen!
Nu är det lillajul och ungefär 9 månader sedan sportlovet (vad jag försöker antyda är alltså att många har födelsedagar och lillajulsfester...)
För mycket glögg kan sluta med baksmälla eller med överentusiastiska julstämningar som i sin tur slutar med tomma konton eftersom julstämning brukar ta sig uttryck i form av julklappsshoppande.
Denna vecka har Emil och jag avverkat 2 glöggfester och 1 födelsedagskalas där det serverades glögg. Och i fredags hade skolan ordnat ett glögg-med-pepparkaka-tillfälle, så att de som orkat släpa sig till skolan en mörk och ruskig fredag fick mysa till det en stund med varm glögg och knapriga pepparkakor.
För min del slutade alla kalas med någonform av baksmälla, inte för att jag drack en enda droppe glögg eller något annat alkoholhaltigt, men på söndagen väcktes jag av hysteriskt skrik (någon håller på att få hörntänder). När jag då med ögonen i kors (inte p.g.a. fylla utan p.g.a. många timmar för lite sömn) snubblar iväg mot köket inser jag att hela huset ser ut som efter en tornade OCH att Emil inte har ett enda rent plagg i hela skåpet. Förutom en kostym rock storlek 128 (Emil är just och just 80-82), och ett par urtvättade collegebyxor storlek 56. Det gav en värre känsla av baksmälla än någon annan fest hittills...
Hela veckan har gått som i någonslags trans, det har varit födelsedagar och glöggfester och avklarade tenter och andra skolarbeten. Vi har bakat en massa kakor (som blev supermumsiga) och på något sätt har man missat att huset ser ut som ett slagfält. I morse fick jag mitt tillbaka-till-vardagen-ögonblick. Och i det ögonblicket insåg jag saker jag inte ville inse. Julstädat är inte samma sak som att kryssa mellan matkassar, skitiga kläder, halvuppätna smörgåsar och hundleksaker. Den sista pricken på i:et i IRRITERANDE, var när en legokloss hade hamnat (på mystiska vägar) utanför det område där den är tillåten, så att en stackars människa klockan sex på morgonen råkade trampa på den.
Hej tomtegubbar slå i glasen, för nu får mamma städa upp efter asen ;)
Nu är det lillajul och ungefär 9 månader sedan sportlovet (vad jag försöker antyda är alltså att många har födelsedagar och lillajulsfester...)
För mycket glögg kan sluta med baksmälla eller med överentusiastiska julstämningar som i sin tur slutar med tomma konton eftersom julstämning brukar ta sig uttryck i form av julklappsshoppande.
Denna vecka har Emil och jag avverkat 2 glöggfester och 1 födelsedagskalas där det serverades glögg. Och i fredags hade skolan ordnat ett glögg-med-pepparkaka-tillfälle, så att de som orkat släpa sig till skolan en mörk och ruskig fredag fick mysa till det en stund med varm glögg och knapriga pepparkakor.
För min del slutade alla kalas med någonform av baksmälla, inte för att jag drack en enda droppe glögg eller något annat alkoholhaltigt, men på söndagen väcktes jag av hysteriskt skrik (någon håller på att få hörntänder). När jag då med ögonen i kors (inte p.g.a. fylla utan p.g.a. många timmar för lite sömn) snubblar iväg mot köket inser jag att hela huset ser ut som efter en tornade OCH att Emil inte har ett enda rent plagg i hela skåpet. Förutom en kostym rock storlek 128 (Emil är just och just 80-82), och ett par urtvättade collegebyxor storlek 56. Det gav en värre känsla av baksmälla än någon annan fest hittills...
Hela veckan har gått som i någonslags trans, det har varit födelsedagar och glöggfester och avklarade tenter och andra skolarbeten. Vi har bakat en massa kakor (som blev supermumsiga) och på något sätt har man missat att huset ser ut som ett slagfält. I morse fick jag mitt tillbaka-till-vardagen-ögonblick. Och i det ögonblicket insåg jag saker jag inte ville inse. Julstädat är inte samma sak som att kryssa mellan matkassar, skitiga kläder, halvuppätna smörgåsar och hundleksaker. Den sista pricken på i:et i IRRITERANDE, var när en legokloss hade hamnat (på mystiska vägar) utanför det område där den är tillåten, så att en stackars människa klockan sex på morgonen råkade trampa på den.
Hej tomtegubbar slå i glasen, för nu får mamma städa upp efter asen ;)
torsdag 27 november 2008
För det e mammas dag...
...om några dagar...
Så därför skall tre små tomtar vid namn Emil, Nemi å Eddie smyga sig iväg till mammas (mommos) och baka några kakor...
Skulle ju vara fint om båda ungarna ville bidra till kak-baket, men jag tror inte det är vidare smart att klä en ettåring och en hund i förkläden och dela ut vispar, råa ägg och grädde åt dem. Inte för att jag tror att de skulle äta upp ingredienserna, men jag kan bara föreställa mej hur deras stackars mormors kök skulle se ut efteråt. Eftersom jag är en fattig studerande så vill jag inte betala åt en saneringsfirma att städa upp i köket efter att mina ungar har försökt förgylla sin mormors dag.
Dessutom har jag på känn att gästerna inte är vana vid att förtära schäfer päls, kalla det intuition om du vill, men ibland lossar den där hunden mer päls en pälsfabrik i Pampas.
Så, hur gulligt det än skulle vara att ge min mamma en tårta som hennes barnbarn har gjort så tror jag väntar i ett år eller tjugo. Bara för att vara på den säkra sidan.
Så därför skall tre små tomtar vid namn Emil, Nemi å Eddie smyga sig iväg till mammas (mommos) och baka några kakor...
Skulle ju vara fint om båda ungarna ville bidra till kak-baket, men jag tror inte det är vidare smart att klä en ettåring och en hund i förkläden och dela ut vispar, råa ägg och grädde åt dem. Inte för att jag tror att de skulle äta upp ingredienserna, men jag kan bara föreställa mej hur deras stackars mormors kök skulle se ut efteråt. Eftersom jag är en fattig studerande så vill jag inte betala åt en saneringsfirma att städa upp i köket efter att mina ungar har försökt förgylla sin mormors dag.
Dessutom har jag på känn att gästerna inte är vana vid att förtära schäfer päls, kalla det intuition om du vill, men ibland lossar den där hunden mer päls en pälsfabrik i Pampas.
Så, hur gulligt det än skulle vara att ge min mamma en tårta som hennes barnbarn har gjort så tror jag väntar i ett år eller tjugo. Bara för att vara på den säkra sidan.
onsdag 26 november 2008
Sådant som aldrig händer mej...
... trodde jag...
Tills det händer.
Det kan vara vad som helst, man tror att man inte kommer att klara av ett besök hos doktorn eller att man inte kommer att klara av att träffa sina värsta fiender eller att man aldrig kommer att ha råd med den där klänningen eller bilen man så gärna vill ha.
I mitt fall handlade det om en så enkel sak som ett matematikprov. För att ni skall förstå poängen tar vi det från början.
Sedan femman i lågstadiet har jag trott att jag aldrig kommer att klara av ett matteprov med hedern i behåll, visst har min skolgång kantats av oväntade tior och nior i matteproven, men då fick man ha med sig en miniräknare och man har fått räkna på sitt eget sätt.
Jag befinner mej då alltså på Åland för att delta i ett stort körevenemang, drabbas av världens snuva-hosta-feber-ont-i-halsen-sjukdom. Med yllesockor på fötterna å en färgglad halsduk om halsen sitter jag och kollar min e-post. Det har kommit spam och det har kommit några viktiga meddelanden. Ett meddelande sticker ut bland de andra.
"...matematikprov på måndagen klockan 9.00. Inga räknare med, ni måste klara tenten för att få godkänt vitsord i läkemedelsräkning..."
Känner hur kallsvetten börjar bryta fram. Matematikprov UTAN räknare, är det ens fysiskt genomförbart?
På måndagmorgon kommer jag till skolan och våndas under provet, känner mej rastlös och undrar vilken idiot som bestämde sig för att tortera oss elever med matematikprov på en måndag, där det dessutom under inga omständigheter får finnas räknare på pulpeten.
När prover var skrivet och inlämnat lyckades jag faktiskt glömma bort hela incidenten. Tills idag då jag ser ett nytt mejl sticka fram bland de andra. "...Resultaten från matematikprovet har kommit..." Jag öppnar meddelandet och grinar illa, min son ser på mej och funderar nog om mamma har ont i magen, och det har hon. Hon vill inte ta om tenten.
Det behövde hon inte heller, "... jag har härmed gädjen att meddela att du klarat tenten..." fick jag läsa. Gissa om jag är glad? Och det bevisar igen det som sägs så ofta, man vet aldrig när det händer något man aldrig kunde tro att skulle hända... Skön onsdag på er alla, nu ska jag fira!
Tills det händer.
Det kan vara vad som helst, man tror att man inte kommer att klara av ett besök hos doktorn eller att man inte kommer att klara av att träffa sina värsta fiender eller att man aldrig kommer att ha råd med den där klänningen eller bilen man så gärna vill ha.
I mitt fall handlade det om en så enkel sak som ett matematikprov. För att ni skall förstå poängen tar vi det från början.
Sedan femman i lågstadiet har jag trott att jag aldrig kommer att klara av ett matteprov med hedern i behåll, visst har min skolgång kantats av oväntade tior och nior i matteproven, men då fick man ha med sig en miniräknare och man har fått räkna på sitt eget sätt.
Jag befinner mej då alltså på Åland för att delta i ett stort körevenemang, drabbas av världens snuva-hosta-feber-ont-i-halsen-sjukdom. Med yllesockor på fötterna å en färgglad halsduk om halsen sitter jag och kollar min e-post. Det har kommit spam och det har kommit några viktiga meddelanden. Ett meddelande sticker ut bland de andra.
"...matematikprov på måndagen klockan 9.00. Inga räknare med, ni måste klara tenten för att få godkänt vitsord i läkemedelsräkning..."
Känner hur kallsvetten börjar bryta fram. Matematikprov UTAN räknare, är det ens fysiskt genomförbart?
På måndagmorgon kommer jag till skolan och våndas under provet, känner mej rastlös och undrar vilken idiot som bestämde sig för att tortera oss elever med matematikprov på en måndag, där det dessutom under inga omständigheter får finnas räknare på pulpeten.
När prover var skrivet och inlämnat lyckades jag faktiskt glömma bort hela incidenten. Tills idag då jag ser ett nytt mejl sticka fram bland de andra. "...Resultaten från matematikprovet har kommit..." Jag öppnar meddelandet och grinar illa, min son ser på mej och funderar nog om mamma har ont i magen, och det har hon. Hon vill inte ta om tenten.
Det behövde hon inte heller, "... jag har härmed gädjen att meddela att du klarat tenten..." fick jag läsa. Gissa om jag är glad? Och det bevisar igen det som sägs så ofta, man vet aldrig när det händer något man aldrig kunde tro att skulle hända... Skön onsdag på er alla, nu ska jag fira!
tisdag 25 november 2008
Expedition Snömonster fortsätter...
... del 2.
Min kompanjon och jag gjorde en mindre expedition till en inhägnad där det fanns flera olika sorters lurviga pälsklädda djur som gick på fyra ben... Det var kallt och det var snöigt. Och våra koordinater var inte givna så vi fick följa stjärnorna. Vi visste inte hur och om vi skulle klara av expeditionen. Vi fick kämpa för varje steg vi tog...
Vi åkte alltså till hundparken och min hund lekte navigerare när hon ställde sig att stå på handbromsen och med en tass på växelspaken... Väl inne i parken så fick jag brottas med henne en stund innan hon slutligen gav sig såpass mycket att jag fick av henne kopplet så att hon kunde börja jaga de andra hundarna. En stund orkade hon faktiskt leka med de andra hundarna, sedan blev det intressantare att försöka stjäla deras leksaker så vi beslöt oss för att åka någon annan stans. Hem.
Det här är en såndär dag man helst skulle vilja göra en massa annat men inte skolarbete. Inte för fem cent. Och självklart är det ju precis skolarbete man är tvungen att göra. Suck.
Men, jag fick min halvtimme av "frihet" i hundparken. Även om det inte var jag som sprang omkring och tjöt av glädje. Det hade sett konstigt ut... :D
Min kompanjon och jag gjorde en mindre expedition till en inhägnad där det fanns flera olika sorters lurviga pälsklädda djur som gick på fyra ben... Det var kallt och det var snöigt. Och våra koordinater var inte givna så vi fick följa stjärnorna. Vi visste inte hur och om vi skulle klara av expeditionen. Vi fick kämpa för varje steg vi tog...
Vi åkte alltså till hundparken och min hund lekte navigerare när hon ställde sig att stå på handbromsen och med en tass på växelspaken... Väl inne i parken så fick jag brottas med henne en stund innan hon slutligen gav sig såpass mycket att jag fick av henne kopplet så att hon kunde börja jaga de andra hundarna. En stund orkade hon faktiskt leka med de andra hundarna, sedan blev det intressantare att försöka stjäla deras leksaker så vi beslöt oss för att åka någon annan stans. Hem.
Det här är en såndär dag man helst skulle vilja göra en massa annat men inte skolarbete. Inte för fem cent. Och självklart är det ju precis skolarbete man är tvungen att göra. Suck.
Men, jag fick min halvtimme av "frihet" i hundparken. Även om det inte var jag som sprang omkring och tjöt av glädje. Det hade sett konstigt ut... :D
måndag 24 november 2008
Jag skall följa dej genom eld och vatten...
... men inte genom alla dessa snövallar :)
Jag måste ha ljugit igår när jag påstod att jag aldrig råkar ut för äventyr... eller så var jag bara högst ovetande om min framtid...
När jag såg "The Day After Tomorrow" tyckte jag dom var fåniga som gjorde ett så stort nummer av all snö och alla livräddningar och expeditioner. Typiskt amerikanskt, tänkte jag. Jag måste dock erkänna att idag när visarna på klockan nätt och jämnt pekade på 06:01 och man pulserade genom en halvmeter snö för att börja gräva fram bilen, som sedan visade sig vara fel bil, så kände man sig nog minst lika duktig som Jake Gyllenhaal. För att inte tala om att parkera bilen då man äntligen hade navigerat sig till rätt plats, dvs. utanför skolan. Att köra genom Helsingfors centrum i snöoväder visade sig vara lika lätt som att klä på ett par strumpbyxor på en sprattlande ettåring. Det går alltså inte. När man då svettig och med hjärtat i halsgropen och tungan rätt i munnen äntligen kom fram upptäckte man att det som i vanliga fall rymmer cirka 30 bilar numera är en jättelik snömassa. Så vad gör man? Jo, man parkerar i ett parkeringshus och gör sig därmed skyldig till minst 3 olika trafikbrott.
Tre? undrar ni.
Tre, för att för det första blir inte 8.30-16.00=3 timmar. Inte fast man hur försöker. För det andra kommer jag att vara tvungen att pulsera genom knähög snö för att komma till bilen, och eftersom själva bilvägen är relativt bra plogad kommer jag att göra mej skyldig till att gå där i stället (och någon stackare som försöker hålla sin bil på vägen kommer att se mej, får panik och vinglar i diket). Och för det tredje så kommer jag att komma ut ur parkeringshuset i samma ögonblick som den där stackaren som lyckats få bilen ur diket kommer att se mej igen och därmed åka i diket en gång till...
Jag gör alltså bäst i att ringa efter en taxi eller (äntligen) köpa mej ett busskort.
Någonting som varenda en av oss borde ha i sin väska just nu (det är sååå in):
1. en ihopfällbar spade (så att de överlevande har en chans att gräva sig ut ur alla insnöade hus, kunde dock tänkas vara bra att ha ifall man bara vill gräva fram sin bil som står å fryser under all snö).
2. tändstickor (strömmen kommer att braka ihop förr eller senare idag...)
3. en trangia att koka maten på (bra att ha ifall det blir strömavbrott och man blir hungrig).
4. stearinljus (hade inte tänkt mej en romantisk middag med stearinljus, men varför inte).
5. nödproviant (är ju bra om man har något att koka på trangian).
6. filtar ( i något skede kommer man att vara tvungen att ta av sig sina snövåta kläder, är ju bra om man då har något att värma sig med).
7. extra kläder (praktiskt om man glömt filten men inte vill springa på naken).
8. något läsbart (till och med tentlitteratur gör sig bra i brasan ;) ).
9. spelkort (det har aldrig varit så kul att vinna någon annans kläder i strip-poker som nu).
10. bongotrummor (eftersom telefonnäten kommer att vara överbelastade och tillslut säcka ihop under snömassorna är det ju bra om man kan kommunicera med sina nära och kära).
Expedition Snömonster fortsätter igen imorgon... missa inte nästa avsnitt... Nu kan du följa med expeditionens äventyr på ett internet nära dej...
Jag måste ha ljugit igår när jag påstod att jag aldrig råkar ut för äventyr... eller så var jag bara högst ovetande om min framtid...
När jag såg "The Day After Tomorrow" tyckte jag dom var fåniga som gjorde ett så stort nummer av all snö och alla livräddningar och expeditioner. Typiskt amerikanskt, tänkte jag. Jag måste dock erkänna att idag när visarna på klockan nätt och jämnt pekade på 06:01 och man pulserade genom en halvmeter snö för att börja gräva fram bilen, som sedan visade sig vara fel bil, så kände man sig nog minst lika duktig som Jake Gyllenhaal. För att inte tala om att parkera bilen då man äntligen hade navigerat sig till rätt plats, dvs. utanför skolan. Att köra genom Helsingfors centrum i snöoväder visade sig vara lika lätt som att klä på ett par strumpbyxor på en sprattlande ettåring. Det går alltså inte. När man då svettig och med hjärtat i halsgropen och tungan rätt i munnen äntligen kom fram upptäckte man att det som i vanliga fall rymmer cirka 30 bilar numera är en jättelik snömassa. Så vad gör man? Jo, man parkerar i ett parkeringshus och gör sig därmed skyldig till minst 3 olika trafikbrott.
Tre? undrar ni.
Tre, för att för det första blir inte 8.30-16.00=3 timmar. Inte fast man hur försöker. För det andra kommer jag att vara tvungen att pulsera genom knähög snö för att komma till bilen, och eftersom själva bilvägen är relativt bra plogad kommer jag att göra mej skyldig till att gå där i stället (och någon stackare som försöker hålla sin bil på vägen kommer att se mej, får panik och vinglar i diket). Och för det tredje så kommer jag att komma ut ur parkeringshuset i samma ögonblick som den där stackaren som lyckats få bilen ur diket kommer att se mej igen och därmed åka i diket en gång till...
Jag gör alltså bäst i att ringa efter en taxi eller (äntligen) köpa mej ett busskort.
Någonting som varenda en av oss borde ha i sin väska just nu (det är sååå in):
1. en ihopfällbar spade (så att de överlevande har en chans att gräva sig ut ur alla insnöade hus, kunde dock tänkas vara bra att ha ifall man bara vill gräva fram sin bil som står å fryser under all snö).
2. tändstickor (strömmen kommer att braka ihop förr eller senare idag...)
3. en trangia att koka maten på (bra att ha ifall det blir strömavbrott och man blir hungrig).
4. stearinljus (hade inte tänkt mej en romantisk middag med stearinljus, men varför inte).
5. nödproviant (är ju bra om man har något att koka på trangian).
6. filtar ( i något skede kommer man att vara tvungen att ta av sig sina snövåta kläder, är ju bra om man då har något att värma sig med).
7. extra kläder (praktiskt om man glömt filten men inte vill springa på naken).
8. något läsbart (till och med tentlitteratur gör sig bra i brasan ;) ).
9. spelkort (det har aldrig varit så kul att vinna någon annans kläder i strip-poker som nu).
10. bongotrummor (eftersom telefonnäten kommer att vara överbelastade och tillslut säcka ihop under snömassorna är det ju bra om man kan kommunicera med sina nära och kära).
Expedition Snömonster fortsätter igen imorgon... missa inte nästa avsnitt... Nu kan du följa med expeditionens äventyr på ett internet nära dej...
söndag 23 november 2008
Jag vill vara...
... fri...
Känna havets vågor slå mot min kropp, känna den salta smaken i munnen. Springa längs en sandstrand som är kantad med tång. Höra måsarna skria. Bara få springa tills man är alldeles utmattad och faller ihop i sanden. Känna hur solen värmer en. Andas.
Jag är trött på skolan, på alla skolarbeten vi skall ha inlämnade en viss tid. Det tar musten ur en. Och nu blir det jul också, snart har man ingen julmust kvar ;) Tanken på att gå i skola ännu i fyra år är skrämmande. Fyra år till av grupparbeten, tenter och tidtabeller att passa.
Tänk om man fick vara helt fri. Bara en matrast eller så. Om man fick springa barfota på en sandstrand. Höra vågorna klucka. Om man fick känna sig levande ens en liten stund varje dag. Inga klockslag att passa, inga scheman man måste följa. Bara följa sitt hjärta.
Tänk vad härligt.
Känna havets vågor slå mot min kropp, känna den salta smaken i munnen. Springa längs en sandstrand som är kantad med tång. Höra måsarna skria. Bara få springa tills man är alldeles utmattad och faller ihop i sanden. Känna hur solen värmer en. Andas.
Jag är trött på skolan, på alla skolarbeten vi skall ha inlämnade en viss tid. Det tar musten ur en. Och nu blir det jul också, snart har man ingen julmust kvar ;) Tanken på att gå i skola ännu i fyra år är skrämmande. Fyra år till av grupparbeten, tenter och tidtabeller att passa.
Tänk om man fick vara helt fri. Bara en matrast eller så. Om man fick springa barfota på en sandstrand. Höra vågorna klucka. Om man fick känna sig levande ens en liten stund varje dag. Inga klockslag att passa, inga scheman man måste följa. Bara följa sitt hjärta.
Tänk vad härligt.
In the pirkinning...
...nu börjar det...
Förvänta dej inte någon trendig modeblogg, inga hisnande äventyr till exotiska platser, inga hjärtskärande historier om tragiska livsöden.
Jag är studerande, mamma, matte och sambo.
Det mest exotiska platser jag kommer till är K-Markets exotiska fruktavdelning. De mest hjärtskärande historierna jag hör är beskedet hos barnläkaren-öroninflammation, eller tentresultaten efter någon tent. De trendigaste modeplaggen jag ser och har äran att röra vid varje dag är massproducerade barnkläder från Lindex. Mina vildaste äventyr kan räknas på handens fem fingrar- utflykten till pulkabacken (visserligen ett hisnande äventyr men inte direkt exotiskt), en morgonlänk med hunden som gick i hisnande fart nerför en isig backe och faktiskt den långa skolvägen jag åker varje morgon.
Så kära vän, letar du någon som kan tipsa dej om var du hittar trendiga kläder och stans bästa party har du hamnat för långt in i skogen.
Letar du efter någon som har vilda historier att berätta om expeditioner till Nordpolen, har du tyvärr hamnat några grader för långt söderut.
Men letar du efter någon som är rätt alldaglig, men tycker om att skriva och dela med sig av sina tankar, då har du hamnat precis rätt.
Jag hoppas jag kan skänka dej några minuters avslappning när du äntligen efter många minuters desperata försök får internet att samarbeta med dej under kafferasten så att du med en kaffekopp i ena handen och en bulle i andra handen kan sitta ner å skratta åt min blogg.
För du kommer att skratta.
:)
Förvänta dej inte någon trendig modeblogg, inga hisnande äventyr till exotiska platser, inga hjärtskärande historier om tragiska livsöden.
Jag är studerande, mamma, matte och sambo.
Det mest exotiska platser jag kommer till är K-Markets exotiska fruktavdelning. De mest hjärtskärande historierna jag hör är beskedet hos barnläkaren-öroninflammation, eller tentresultaten efter någon tent. De trendigaste modeplaggen jag ser och har äran att röra vid varje dag är massproducerade barnkläder från Lindex. Mina vildaste äventyr kan räknas på handens fem fingrar- utflykten till pulkabacken (visserligen ett hisnande äventyr men inte direkt exotiskt), en morgonlänk med hunden som gick i hisnande fart nerför en isig backe och faktiskt den långa skolvägen jag åker varje morgon.
Så kära vän, letar du någon som kan tipsa dej om var du hittar trendiga kläder och stans bästa party har du hamnat för långt in i skogen.
Letar du efter någon som har vilda historier att berätta om expeditioner till Nordpolen, har du tyvärr hamnat några grader för långt söderut.
Men letar du efter någon som är rätt alldaglig, men tycker om att skriva och dela med sig av sina tankar, då har du hamnat precis rätt.
Jag hoppas jag kan skänka dej några minuters avslappning när du äntligen efter många minuters desperata försök får internet att samarbeta med dej under kafferasten så att du med en kaffekopp i ena handen och en bulle i andra handen kan sitta ner å skratta åt min blogg.
För du kommer att skratta.
:)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)