Traditioner...

...himmel eller helvete!?

Vi lever efter traditioner, även jag, trots att mitt motto här i livet är: "traditioner är till för att brytas". Men INGEN och jag menar verkligen INGEN kan få mej att frivilligt (eller ofrivilligt) vara utan pappas julskinka och mammas gravade lax eller hemgjorda romröra. Så är det bara.

Orsaken till att jag och traditioner inte är en "match made in heaven" är för att traditioner ofta tvingar en in i en roll som man kanske inte är bekväm i, man ska le åt höger och vänster åt släktingar man inte ens visste att man hade, än mindre att de fortfarande var i livet. Man skall artigt tacka för en stickad tröja som kliar mer än alla myror och myggbett tillsammans, dessutom är tröjan alldeles för liten å passar inte ens grannens pudel (av någon anledning tror tanterna att man slutat växa vid tre års åldern.) Man ska hänga med i snapsvisorna från 1000-talet före dinosaurierna, eftersom alla tanter å farbröder som avnjutit för mycket julmust tycks tro att om man inte sjunger med så är man sur, å då blir alla sura eller undrar varför man är sur och då blir man själv sur och så får man höra att man har förstört julglädjen. Så det är inte lätt när det är svårt. Å så tar det från A till någonstans lååångt efter Ö, eftersom en del börjar förbereda maten först när gästerna kommer. Och i ärlighetens namn, det FUNKAR INTE att underhålla gäster och göra klart kålrotslådor och julskinkor. Båda kräver mycket tid (och framförallt nerver.) Hade vi velat delta i något matlagningsprogram, hade vi säkert sökt oss till Nelonens informations avdelning. Med andra ord, om middagen börjar klockan 17:00, och maten står på bordet klockan 22:30, då är de flesta redan så hungriga å trötta så det inte blir til någonting, dessutom finns det alltid de där hurtbullarna som med våld ska ha både snapsvisor och program i samband med maten (vilket gör att det tar ännu längre och julklapparna öppnas nästa år...)

Traditioner är bra, och jag har faktiskt börjat med en egen; varje julaftons morgon går hela familjen ut på morgonpromenad och önskar stallet som ligger här i närheten en god jul. Förra året var Emil alldeles för liten för att bry sig om hästarna, men i år skall han också få önska dem en riktigt god jul :)

Som ung, rebellisk tonåring var traditioner någonting jag hyste djup förakt mot, men nu då jag har mognat några vintrar (ehum) så börjar jag mer och mer förstå poängen med traditionerna. Det ger oss en viss trygghet och skänker gemenskap. Och egentligen är det rätt så mysigt att träffa sina familjer och äta god mat och likt ett barn ivrigt riva av papperen på julklapparna. Inte bara att man känner sig som ett barn igen, men man mår också mycket bättre. För en kort stund så kan man helt glömma bort all stress och bara vara som förr när man inte hade något man behövde stressa över.

Skräddarsy alltså dina traditioner, eller börja med helt egna. Du kan göra dej själv en stor tjänst, men också dina framtida barn och barnbarn. Hur motsträvigt det än kan te sig, så egentligen älskar vi alla att ha någonslags traditioner!