Ett år äldre...

...men inte ett år klokare...

Egentligen borde människan nå sin klokhetshöjdpunkt vid cirka 30-års ålder. Det betyder alltså att jag fortfarande borde bli klokare.

Idag hade vi översättning i finska. Få se om min klokhet nådde nya höjder nu då ;)

Senare på kvällen lär det bära av mot Pampas. Hittills har det gått som det alltid går när vi är påväg. Vi far, vi far inte, vi far, vi far inte. Vi skyller på vädret, vi skyller på att lägenheten ser som efter ett mindre lyckat jordskalv (fri rikssvensk översättning, Earth-cake), vi skyller på legobitar som biter en i tårna, ja vi skyller alltså på allting. Så varför fara? Nå, därför att bara vi kommer iväg (de första timmarna går åt till att svära åt medtrafikanter, åt varandra och på allting annat) så brukar det faktiskt vara riktigt kul. (Vid Pirkanhovi brukar vi vanligtvis ha glömt allting som vi grälade om innan...) Lustigt.

Vi är som värphönor när vi skall fara till Pampas. Vi kacklar så in i helvete (inte så underligt att dom kacklar om dom ska skita ut en massa ägg, underligt att inte dom spräcker reven så som dom håller på, hönorna alltså), vi springer runt å yrar, vi flaxar å kacklar ännu mera, å sen då ägget e utskitet (eller i vårt fall när man äntligen satt sig i bilen) så tystnar man å njuter av färden...

Nu skall hönan Agda ta å packa sin väska! So long!

Far dom eller inte, missa inte den spännande fortsättningen när serien återkommer... om trettifem år!...