måndag 14 juni 2010

LÖPANDE HONA...

... SPRINGER PERSONLIGT REKORD :D


Det här året har jag deltagit i två springevenemang hittills. Blir åtminstone ett till på hösten. Söndagen 30.5.2010 sprang jag Naisten Kymppi (10km) på en tid som blev personligt rekord (1h 10min). Och förra veckan sprang jag ett lopp på 5km på en tid som även den blev personligt rekord, 33minuter.
För er som inte springer kanske tider och sträckor är lite av ett mysterium, då ska jag förklara lite vad vi i lågstadiet kallar "faktaruta".
En människa som går raskt, promenerar en sträcka på 1km på ca 10 minuter. Eftersom man inte kan hålla samma hastighet hela tiden kan en sträcka på 10km bli allt från 1h 40 minuter till över 2 timmar ( i promenad takt).
Min hastighet blev alltså 7 minuter per kilometer i Naisten Kymppi och 6 minuter per kilometer på fredagens lopp (som dessutom löptes i ösregn med noll sikt).
Om det ännu är hebreiska för någon så säger vi så här, personerna med bästa tiden på fredagen var tävlingslöpare med tider på runt 25 minuter, dvs 5 minuter per kilometer. Jag var i första startgruppen och kom i mål tillsammans med min egna grupp (hade i "misstag" ställt mej i sprintergruppen för att snabbt komma ut i spåret, vår start gick först, och sedan förhoppningsvis komma i mål innan man hunnit bli alltför våt...) Så jag startade i sprintergruppen och var INTE den sista som kom i mål :D
Därefter är det fritt fram att "oooha" sig och "aaaha" sig och låtsas hänga med i löparsnacket ;)


Min pappa kommenterade den närmast historiska händelsen med dessa kloka ord: "Du springer ju som en löpande tik..." Med dessa beundransvärda ord, lämnar jag er nu och "springer" ut med tiken som står i tamburen med benen i kors... xD

lördag 12 juni 2010

UR BARNENS MUN KOMMER...

...FÖRMORRADE SANNINGAR!


Härom dagen när det ösregnade ute var Emil och jag en sväng till affären. Lite av naturmänniska som jag är så hade vi varken regnkläder eller paraply med oss. På hemvägen sprang vi så hårt som en snart 3-åring kan springa. Ungefär 500meter hemifrån stannade Emil plötsligt och morrade till (lät precis som en hund på väg till attack). Jag vänder mej om och tittar oroligt på Emil genom mina immiga, våta glasögon.
- Emil, säger jag lite oroligt, vad är det, varför morrar du?
- Mio ARG! fräser Emil då.
Ja, det kan jag höra på tonfallet.
- Varför är Emil arg? frågade jag då som den rationella, vänliga vuxna jag absolut (inte) är.
Har lite svårt att hålla tillbaka skrattet, Emil har en ytterst trumpen min och drar munnen i ett sammanbitet streck.
- Mio arg på regnet, svarar Emil och hytter med den lilla näven.
- Jaha, men varför är Emil arg på regnet då? undrar jag och nu börjar diskussionen verkligen arta sig. Spännande!
- Regnet gjorde Mios hatt våt! svarar min trumpna 2,9 åring surt och fortsätter att gå hemåt...
Ja, men då förstår jag att han är arg :D Stackars lilla genomvåta gubbe :)