...SOLBRÄND I SINNE!Äntligen är våren här!!! Jag kan inte hjälpa det, men jag måste vända ansiktet mot solen (trots alla UV varningar) JAG VILL BLI BRUN! :) Jag är en hopplös blekfis hela vintern (och halva sommaren) så nu bara måste jag passa på att få liiite färg :)
Förutom solbränd å fräsch, så får man så sjuttons mycket energi av solen (D-vitamin skulle väl hälsotanterna kalla det ;) ) Jag känner mej nästan som om jag går på speed, men det är nog bara The Big D ;) (D-vitaminet).
Ha en fortsatt energisk vår, jag är lite för häppi häppi för att orka skriva så mycket mer (har gått ner 16 KILO!!! )
...UTAN OM ATT KUNNA SE UT!För en vecka sedan på onsdagen tappade jag synen (inte helt, men tillräckligt) på vänstra ögat. För precis en vecka sedan, alltså på fredagen (2 dagar efter synbortfallet) tittade jag in hos en ögonläkare. Ung var hon, jag tror inte hon var mycket äldre än mej, och jag är ung ;) Diagnosen blev aldrig fastställd, och tjejen skickade iväg mej till ögonpolikliniken. Där väntade förutom en evighetslångväntetid, fler test, fler läkare, fler konstiga diagnoser och mer oro. På lördagen kontaktade jag en helt vanlig allmännläkare, som var den allra första som faktiskt lyssnade på mej. Han kunde tyvärr inte göra så mycket annat än önska mej lycka till och god fortsättning. I alla fall kändes det lite bättre en stund efteråt. I måndags var jag med om mitt livs värsta helvete. Det var till och med värre än förlossningen (där visste man i alla fall att man skulle få se något gulligt till slut, nu var det enda gulliga man fick se en massa suddiga fläckar som inte hängde samman). Jag kom till polikliniken klockan 07:53, anmälde mej, fick vänta några timmar, fick ögondroppar, fick vänta lite till, undersöktes, fick kanyler i armarna, fick vänta igen, undersöktes, fick vänta ännu lite till. Läkaren som undersökte mej den dagen var en ung tjej som undrade om jag hade glasögon (jag satt alltså med glasögonen på näsan), tjejen undrade surt hur det nu var med glasögonen. Jag grymtade och pekade på min näsa. Tjejen gav till ett surt frust och grymtade att jag kunde vara vänlig och lägga på mej glasögonen (glasögonen satt fortfarande på min näsa, där var jag vanligtvis har dem när jag använder dem...) Nåjo, efter många fler grymtningar konstaterade tjejen att hon inte kunde göra något eftersom jag hade fått en massa droppar som vidgar pupillerna och därmed inte kunde testas. Jag frågade om inte det var dags för en magnetröntgen eftersom läkarna (cirka 6 stycken vid det laget plus en turk i vitrock som inte talade finska) inte hade hittat något. Tjejen fräste argt att patienter inte skulle blanda sej i läkarnas jobb, sen försvann hon för att konsultera en neurolog. Jag satt med svidande ögon och grät i undersökningsrummet (vid det här laget hade jag då fått höra om inte jag ändå led av MS, hjärntumörer, inflammationer eller kanske bara påhittade besvär). Nå efter ett tag kom suggan (grymtande+tjej=sugga) tillbaka och meddelade att jag fått tid till magnetröntgen. Hurra. Efter att ha sprungit omkring med en kanyl i armvecket (vem FAN lägger en kanyl i den leden vi rör mest på!?) ställde jag ett ultimatum åt en sköterska, antingen tar hon ut kanylen, eller så tar jag ut den själv. Hon tog snällt ut den. Förstås så skulle man ha en ny kanyl intryck i ådrorna på mej under röntgen, så turken fick visa vad han gick för. (Jag hade alltså haft samma kanyl i nu sedan klockan 09:00 på morgonen och magnetröntgen var klockan 17:00, så där 15-tiden drog jag ur den förbannade kanylen.) Nåjo, turken tyckte jag skulle slappna av (det gick inte, han darrade på dom håriga händerna och mumlade nånting som lät som en förbannelse) sen försökte han få fast gummibandet som spänner åt blodflödet. Jag fick instruera honom med teckenspråk hur man gör det (men när en 2meter lång turk håller i ens händer med en nål i närheten vill man inte gärna vifta på händera-> det blev inget av teckenspråket). Så han stack mej rakt i en nerv, och trckte in 5-10ml koksaltlösning. Ni kan då säkert förstå att min hand mer liknade en gravid blåval än en skir och söt liten flickhand. Jag grät inombords, men bad en annan sköterska att riva loss kanylhelvetet. Nu är det fredag, och min hand börjar likna mer och mer en nyförlöst blåvalsmamma, åt rätt håll med andra ord, men den är fortfarande sjuk :(Som om kanylerna inte var tillräckligt så skulle det ju tas en hel del blodprov, tack och lov var det en gammal veteran som gjorde det, det syns inte ens var han stack in nålen, och han gjorde det på min högra arm!!! (INGEN har NÅGONSIN lyckats ta blodprov ur den armen förut!!!) På röntgenavdelningen fick jag byta om till en brun sexig sjukhuspyjamas och ligga med en tredje kanyl i armen (stucken först av en studerande, som vänligt meddelade att hon var studerande, tack och lov, för hon stack i en ytlig åder-> det sprutade blod... Quentin Tarantino hade varit nöjd. Jag kunde bara känna medlidande med henne, hon var ju ändå praktikant). Till slut kom det en erfaren sköterska som stack in kanylen och ÄNTLIGEN fick den dit den skulle. (Mina armar liknar så som skolhälsovårdaren så vänligt påpekade: heroinmissbrukar armar). Nåjo, en timme låg man i den dundrande apparaten som fotograferade min hjärna, hoppas det inte blev några pornografiska bilder bara ;) Och inget fick jag veta efteråt. Tycks vara standars på sjukhus, man säger ingenting...Jag vet inte hur jag kom till bilen, men där satt jag när telefonen började ringa och bekanta började undra var jag varit. Mamma körde hem mej och efter ett uppkastningsanfall fick jag lite mat i mej och blev mer och mer som en människa. Jag har klarat av 2 besök på polikliniken den här veckan och efter påsken väntar ett besök till. Läkarna har stått mållösa inför mitt problem, dom har inte hittat någonting. Jag har inte cancer (vilket är en befrielse) men jag vet inte heller vad jag har och vad som orsakar det att jag inte ser. Igår (på torsdagen) var jag tillbaka på polikliniken för fler test och diagnoser. Min syn som var 10% på måndagen hade stigit till otroliga 40% igår. Så det finns hopp om att jag en dag kanske ser igen någorlunda normalt. Det här har varit en ordentlig prövning, jag vet nu hur det är att vara synskadad och helt beroende av andra. Jag hade ju trots allt kvar synen på högra ögat, men helt grymma huvudvärkar (eftersom andra ögat fick jobba dubbla skift), jag har inte kunnat läsa (och vi hade TVÅ tenter denna vecka, varav den ena var en praktisk tent), jag har inte kunnat skriva, se på TV, köra bil, hämta Emil från dagis, vara ute med Nemi, för jag har helt enkelt inte sett vad jag gör och vad som händer. Jag har inte kunnat sminka mej, se hur jag sett ut, jag har inte kunnat göra saker jag gör varje dag utan att reflektera över att jag gör dem. Att idag köra till skolan (ser liiite bättre, så jag hölls på vägen) och skriva en tent var faktiskt LJUVLIGT! Att faktiskt se solen, träden till och med att kunna se den gråa snön och dammet i luften var alldeles obeskrivligt härligt. Ni som ser, ta vara på era ögon, det är med dem vi lever och skapar intryck. Ta inte ögonen förgivet, för det finns ingen garanti för att dom kommer att fungera. Jag vaknade upp en morgon, 24 år gammal och "halvblind". Jag har levt med ett öga i mörker, jag VET att det är en gåva att kunna se! Jag ser varje dag på ett nytt sätt, jag trodde att jag aldrig skulle kunna se Emil eller Nemi igen, och nu ser jag dem (om än fortfarande suddigt). Men jag kan i alla fall se lite :)
