...ÄLSKAR, ÄLSKAR INTE ATT VARA KVINNA...
En gång för länge sedan var jag hos en skolläkare som ställde en klurig fråga åt mej:"Vem är den viktigaste personen i ditt liv?" Jag svarade först mamma och pappa och mina bröder, men läkaren sa nej nej. Jag funderade en stund och sade sedan mina kompisar och min hund men läkaren var inte ännu heller nöjd. Då blev jag allvarligt orolig och började fundera vart läkaren riktigt ville komma med frågan. Läkaren suckade uppgivet och sa att "du är den viktigaste personen i ditt liv..."
Under veckan har jag läst mina kompisars bloggar där en haft en väldigt dålig praktik-upplevelse och en annan blivit tillfrågad om hon var gravid eller fet (och hon är VARKEN fet eller gravid!) Jag har också försökt följa med mitt eget liv från ett annat perspektiv. Vi borde själva vara huvudpersonerna i vårt liv (nu menar jag inte att vi alla måste bli små divor med Victoria Beckham som idol) utan vi borde få tid för oss själva och ha möjlighet att göra saker som vi njuter av. Vi borde få gå klädda hur vi vill och se ut hur vi vill, utan att bli tillfrågade om vi är gravida eller feta eller dumma eller barnsliga. Vi borde få tid att ge ett ordentligt första intryck åt praktikplatsövervakare utan att efter en sekund bli klassade som osamarbetsvilliga blondiner med naglarna i fokus. För vi kan vår sak, vi är smarta, vi är vackra och vi är starka kvinnor. Oberoende av hur vi ser ut och hurudan bakgrund vi har.
Som studerande mamma har jag sällan tid över för mej själv och när det (ÄNTLIGEN) finns tid över så brukar jag slockna oberoende av var jag befinner mej. När läkaren sade åt mej att jag var den viktigaste personen i mitt liv så trodde jag att han menade att jag var en obotlig egoist med ordentliga divalater, men nu förstår jag att vad han antagligen menade var att jag måste ta han om mej själv för att kunna ta hand om andra. Man borde ha en dag i veckan när man får några timmar för sig själv så man sedan orkar ta hand om allt annat som man måste göra.
Idag skulle jag ha varit i skolan redan klockan 9.00, men på grund av rusningstrafiken (tiden då bilarna står stilla) och ont i magen så valde jag att vända bilen och köra tillbaka hem. Först tressade jag massor över en missad skoldag, men sedan beslöt jag mej för att idag skall jag tänka på mej själv, vila lite, kanske lyxa till lite med lunchen och eventuellt städa lite. Göra sådant som jag gillar tills det är dags att hämta Emil och gå med Nemi på en promenad. Eventuellt kommer jag att springa lite på kvällen och hoppeligen gå ner några kilon igen. Just nu står vågen på -13,5 KG, men ännu finns det att skala av ;)
Tjejer, sköt om er, för det är ni som jobbar mest ;) Och härmed bjuds också mina tjejkompisar på en riktigt tjejkväll till mitt place nån dag under våren. En kväll med skvaller, vin och ansiktsmasker :D
tisdag 24 mars 2009
måndag 9 mars 2009
EN LYSANDE FRAMTID HOS KUNDTJÄNST AB...
...VAD KAN JAG ABSOLUT INTE HJÄLPA TILL MED?
I höstas köpte vi en Nintendo Wii, en såndär glad liten apparat som man kan spela häftiga, sportiga spel med. Snäll som jag är, så var jag och skaffade en Wii Fit-bräda, en ännu gladare, häftigare liten sak, som man kan väga sej med och faktiskt spela ännu häftigare, roligare, mer sportiga spel med. Som "köpavgörare" (kaupantekijäksi) fick jag med en liten grej, ungefär som ett laddningbart batteri (fick å fick, var tvungen att betala hela 15€ för den...) Det där lilla batteriet var i paketet i ett halvår, eftersom brädan hade battierier med (och de tog slut just i morse, måndag någon???) Nå, vi öppnade det laddningsbara batteriet i hopp om att vi äntligen skulle få veta vad vågen visade. Det fanns bara ett problem, batteriet gick inte att ladda. Det var liksom helt dött. Som en död fisk.
Jag tänkte då att nåmen jag letar fram kvittot (hur lätt är det att hitta ett kvitto från ungefär ett halvår tillbaka? När det dessutom är måndag?) Jag grävde i skåpets gömmor och i pärmen allra längst ner, mest in i hörnet (där det bara bor några skalbaggar å en envis spindel) hittade jag ett dammigt kvitto från ONOFF. Bara att byta batteriet mot ett som var lite mer vid liv än den döda fisken. Dags för problem nummer trettifem. In i ONOFF kommer jag, och går raka vägen mot kassan (en ung tjej, knappt nybakt student). Jag harklar mej för att framföra ärendet när hon svarade i sin telefon (eftersom jag trodde att det var ett kundsamtal så steg jag artigt åt sidan, detta tills jag märkte att tjejen faktiskt satt och talade med någon kompis om livets stora problem.) Mitt problem var hon inte ett dugg intresserad av.
Jag fick vänta i 7 minuter innan hon ÄNTLIGEN noterade att jag stod där och blev alltmer lik en gravid kobra (arg och väsig av mej alltså). Helt ointresserat lyssnade hon på när jag förklarade att batteriet är sönder. Hon tog i batteriet med två manikyrerade naglar och såg misstänksamt på manicken innan hon kopplade i den i datorn. Sen riktade hon ett halvt sminkat öga mot mej och frågade "varför den inte fungerade, den gick ju att koppla i datorn", "jo svarade jag, men det ska lysa en lampa som visar att den laddar, och det gjorde den inte". "Ja, men här lyser ju ingenting, alltså var ska det lysa", fråga hon då. Jag pekade på lampan. Sen fick jag vänta i 15 minuter, för hon ringde runt till alla som jobbade i ONOFF, fräste åt några kunder som frågade efter en kabel på knagglig engelska, kopplade i ett nytt batteri (som hade en LYSANDE lampa!!!)
Jag trodde det var bara att kolla kvittot, se att batteriet inte fungerade och sedan ge mej ett nytt och önska mej en bra dag. Men nej, tydligen inte enligt fröken-jag-har-kronisk-PMS-och-vill-inte-jobba-med-nånting-eller-
nån-dessutom-har-jag-en-krabbis-och-fattar-ingenting...
Nåja, efter en total tid på 32minuter, kunde jag tacka och gå iväg med mitt nya batteri. Hoppas bara hon nu gav mej det rätta!
Som plåster på såren fick jag åtminstone väga mej idag, och sedan 1.1.2009 har jag gått ner 12,2 KG!!!
I höstas köpte vi en Nintendo Wii, en såndär glad liten apparat som man kan spela häftiga, sportiga spel med. Snäll som jag är, så var jag och skaffade en Wii Fit-bräda, en ännu gladare, häftigare liten sak, som man kan väga sej med och faktiskt spela ännu häftigare, roligare, mer sportiga spel med. Som "köpavgörare" (kaupantekijäksi) fick jag med en liten grej, ungefär som ett laddningbart batteri (fick å fick, var tvungen att betala hela 15€ för den...) Det där lilla batteriet var i paketet i ett halvår, eftersom brädan hade battierier med (och de tog slut just i morse, måndag någon???) Nå, vi öppnade det laddningsbara batteriet i hopp om att vi äntligen skulle få veta vad vågen visade. Det fanns bara ett problem, batteriet gick inte att ladda. Det var liksom helt dött. Som en död fisk.
Jag tänkte då att nåmen jag letar fram kvittot (hur lätt är det att hitta ett kvitto från ungefär ett halvår tillbaka? När det dessutom är måndag?) Jag grävde i skåpets gömmor och i pärmen allra längst ner, mest in i hörnet (där det bara bor några skalbaggar å en envis spindel) hittade jag ett dammigt kvitto från ONOFF. Bara att byta batteriet mot ett som var lite mer vid liv än den döda fisken. Dags för problem nummer trettifem. In i ONOFF kommer jag, och går raka vägen mot kassan (en ung tjej, knappt nybakt student). Jag harklar mej för att framföra ärendet när hon svarade i sin telefon (eftersom jag trodde att det var ett kundsamtal så steg jag artigt åt sidan, detta tills jag märkte att tjejen faktiskt satt och talade med någon kompis om livets stora problem.) Mitt problem var hon inte ett dugg intresserad av.
Jag fick vänta i 7 minuter innan hon ÄNTLIGEN noterade att jag stod där och blev alltmer lik en gravid kobra (arg och väsig av mej alltså). Helt ointresserat lyssnade hon på när jag förklarade att batteriet är sönder. Hon tog i batteriet med två manikyrerade naglar och såg misstänksamt på manicken innan hon kopplade i den i datorn. Sen riktade hon ett halvt sminkat öga mot mej och frågade "varför den inte fungerade, den gick ju att koppla i datorn", "jo svarade jag, men det ska lysa en lampa som visar att den laddar, och det gjorde den inte". "Ja, men här lyser ju ingenting, alltså var ska det lysa", fråga hon då. Jag pekade på lampan. Sen fick jag vänta i 15 minuter, för hon ringde runt till alla som jobbade i ONOFF, fräste åt några kunder som frågade efter en kabel på knagglig engelska, kopplade i ett nytt batteri (som hade en LYSANDE lampa!!!)
Jag trodde det var bara att kolla kvittot, se att batteriet inte fungerade och sedan ge mej ett nytt och önska mej en bra dag. Men nej, tydligen inte enligt fröken-jag-har-kronisk-PMS-och-vill-inte-jobba-med-nånting-eller-
nån-dessutom-har-jag-en-krabbis-och-fattar-ingenting...
Nåja, efter en total tid på 32minuter, kunde jag tacka och gå iväg med mitt nya batteri. Hoppas bara hon nu gav mej det rätta!
Som plåster på såren fick jag åtminstone väga mej idag, och sedan 1.1.2009 har jag gått ner 12,2 KG!!!
måndag 2 mars 2009
TRÄNINGSPROGRAM FÖR OSS VANLIGA DÖDLIGA=SANT...
... eller bara oVIKTigt strunt?
Efter flera års surfande på internet, läsande av en massa skräptidningar och tittande på diverse TV-program, lyckades jag slutligen hitta ett träningsprogram som verkade passa en vanlig dödlig finnjävel. Trodde jag. Träningsprogrammet är indelat i 4 veckor, med slutmålet att springa ett maraton med hedern i behåll. Enkel match tänkte jag och bestämde mej för att vakna klockan 04:59 nästa morgon och prova på träningsschemats första etapp, gå raskt i 45-60 minuter.
Så klockan 04:59 en måndagmorgon stiger jag alltså upp och väcker resten av de sött sovande trollen här hemma, tvingar dem i träningskläder som vi hittade när vi städade vårt sportskåp (jo, vi är faktiskt så ambitiösa att vi har ett speciellt sportskåp. Eller HADE, sportskåpet fick ge vika för allt kräsä som vi samlat på oss under årens lopp, men det är en annan historia. I alla fall, där i skåpets gömmor fanns då träningskläder och dammiga joggingskor...) Nå när vi nu sedan äntligen kommer ut så börjar det härliga: att försök gå i rask takt, när man ska manövrera en barnvagn på is och samtidigt hålla en morgontrött (men desto vildare) varg i koppel utan att falla omkull, bli överkörd av barnvagnen och slå svanskotan i marken. Här kan ni ju redan börja föreställa er vartåt historien är på väg, vi har kommit så långt på listan att:
1. det är MÅNDAG morgon och klockan är just och just 05:15
2. vi ska ut och sporta i kallt väder
3. det är så förbannat halt!
4. vi ska manövrera en barnvagn och en vild hund (som tror att hon är en kalv på grönbete, eller kanske en isbjörns kalv på snöbete)
5. det är så in i helsikes halt! :)
I min värld är 45 minuter jätte lite och att sporta i 45 minuter känns löjligt och onödigt. Men då måste jag erkänna att jag aldrig har gått raskt i 45 minuter klockan 05:15 på morgonen heller. Jag hade planerat en rutt i huvudet, som enligt mej skulle ta precis 45 minuter, om inte 1 timme. Nåjo, det visade sig att den rundan i vår marchtakt tog ungefär 15 minuter. Jag blev helt paff. Tills jag snällt blev påmind om att sist vi gick den rundan var jag höggravid och traskade (släpade fram ett ben i taget) i flipflops OCH det var hett som i helvetet. Jag lärde mej faktiskt en hel del under morgonpromenaden.
1. rutter som man gått när man var höggravid räknas inte som en vanlig "normal" människas motionsrutt
2. det är kallt i mars på morgonen
3. det är halt med hala skor
4. man kan inte motionera som vanligt med barnvagn, man går som med rollator...
5. 45 minuter är ju MASSOR!!! :) Man hinner faktiskt bli svettig ;)
Jag lyfter på hatten åt alla som orkar springa eller jogga eller promenera ordentliga powerwalks eller överhuvudtaget tar sig tid att motionera en stund. Det är egentligen mycket jobbigare än man tror (om man vill ha resultat). Vi gick vår första morgonpromenad och kan således kryssa över vecka 1, dag 1. Nästa vecka är det meningen att man skall jogga lite och slutligen sakta men säkert övergå till joggning helt och hållet. För min svanskotas skull (jag är rädd för is) så kommer jag nog inte att ta nästa steg förrän marken är lite mer bar, men det hindrar mej inte från att ta dessa raska morgonpromenader ändå.
Trots alla motgångar i morse så gick vi en rask 60 minuters promenad. Emil slog takten (han satt i vagnen och klappade händerna, så vi anställde honom som personlig tränare) och Nemi drog i väg med en hård fart, så vi fick lite försmak på vecka 3:s träningsschema, lätt joggning. Det känns riktigt bra att ha vaknat tidigt och kommit igång. Många undrar och funderar om promenader nu kan göra så stor skillnad i ens kondition och viktnedgång, tyvärr är det på tok för tidigt att svara på det, jag håller fortfarande på att återhämta mej från den första dagen, men från tidigare år kan jag nog lova att resultat ger det. Bara man orkar hålla på. Och program för oss vanliga, dödliga verkar nog vara just menade för oss :) Och bara jag kommer ifrån min is-skräck så skall jag också prova på att ta några joggande steg. Så, se upp i backen, för här kommer jaaaaaaaaaaaaaaaaag!!!
Efter flera års surfande på internet, läsande av en massa skräptidningar och tittande på diverse TV-program, lyckades jag slutligen hitta ett träningsprogram som verkade passa en vanlig dödlig finnjävel. Trodde jag. Träningsprogrammet är indelat i 4 veckor, med slutmålet att springa ett maraton med hedern i behåll. Enkel match tänkte jag och bestämde mej för att vakna klockan 04:59 nästa morgon och prova på träningsschemats första etapp, gå raskt i 45-60 minuter.
Så klockan 04:59 en måndagmorgon stiger jag alltså upp och väcker resten av de sött sovande trollen här hemma, tvingar dem i träningskläder som vi hittade när vi städade vårt sportskåp (jo, vi är faktiskt så ambitiösa att vi har ett speciellt sportskåp. Eller HADE, sportskåpet fick ge vika för allt kräsä som vi samlat på oss under årens lopp, men det är en annan historia. I alla fall, där i skåpets gömmor fanns då träningskläder och dammiga joggingskor...) Nå när vi nu sedan äntligen kommer ut så börjar det härliga: att försök gå i rask takt, när man ska manövrera en barnvagn på is och samtidigt hålla en morgontrött (men desto vildare) varg i koppel utan att falla omkull, bli överkörd av barnvagnen och slå svanskotan i marken. Här kan ni ju redan börja föreställa er vartåt historien är på väg, vi har kommit så långt på listan att:
1. det är MÅNDAG morgon och klockan är just och just 05:15
2. vi ska ut och sporta i kallt väder
3. det är så förbannat halt!
4. vi ska manövrera en barnvagn och en vild hund (som tror att hon är en kalv på grönbete, eller kanske en isbjörns kalv på snöbete)
5. det är så in i helsikes halt! :)
I min värld är 45 minuter jätte lite och att sporta i 45 minuter känns löjligt och onödigt. Men då måste jag erkänna att jag aldrig har gått raskt i 45 minuter klockan 05:15 på morgonen heller. Jag hade planerat en rutt i huvudet, som enligt mej skulle ta precis 45 minuter, om inte 1 timme. Nåjo, det visade sig att den rundan i vår marchtakt tog ungefär 15 minuter. Jag blev helt paff. Tills jag snällt blev påmind om att sist vi gick den rundan var jag höggravid och traskade (släpade fram ett ben i taget) i flipflops OCH det var hett som i helvetet. Jag lärde mej faktiskt en hel del under morgonpromenaden.
1. rutter som man gått när man var höggravid räknas inte som en vanlig "normal" människas motionsrutt
2. det är kallt i mars på morgonen
3. det är halt med hala skor
4. man kan inte motionera som vanligt med barnvagn, man går som med rollator...
5. 45 minuter är ju MASSOR!!! :) Man hinner faktiskt bli svettig ;)
Jag lyfter på hatten åt alla som orkar springa eller jogga eller promenera ordentliga powerwalks eller överhuvudtaget tar sig tid att motionera en stund. Det är egentligen mycket jobbigare än man tror (om man vill ha resultat). Vi gick vår första morgonpromenad och kan således kryssa över vecka 1, dag 1. Nästa vecka är det meningen att man skall jogga lite och slutligen sakta men säkert övergå till joggning helt och hållet. För min svanskotas skull (jag är rädd för is) så kommer jag nog inte att ta nästa steg förrän marken är lite mer bar, men det hindrar mej inte från att ta dessa raska morgonpromenader ändå.
Trots alla motgångar i morse så gick vi en rask 60 minuters promenad. Emil slog takten (han satt i vagnen och klappade händerna, så vi anställde honom som personlig tränare) och Nemi drog i väg med en hård fart, så vi fick lite försmak på vecka 3:s träningsschema, lätt joggning. Det känns riktigt bra att ha vaknat tidigt och kommit igång. Många undrar och funderar om promenader nu kan göra så stor skillnad i ens kondition och viktnedgång, tyvärr är det på tok för tidigt att svara på det, jag håller fortfarande på att återhämta mej från den första dagen, men från tidigare år kan jag nog lova att resultat ger det. Bara man orkar hålla på. Och program för oss vanliga, dödliga verkar nog vara just menade för oss :) Och bara jag kommer ifrån min is-skräck så skall jag också prova på att ta några joggande steg. Så, se upp i backen, för här kommer jaaaaaaaaaaaaaaaaag!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)