... för nu börjar kalasen!Nu är det lillajul och ungefär 9 månader sedan sportlovet (vad jag försöker antyda är alltså att många har födelsedagar och lillajulsfester...)
För mycket glögg kan sluta med baksmälla eller med överentusiastiska julstämningar som i sin tur slutar med tomma konton eftersom julstämning brukar ta sig uttryck i form av julklappsshoppande.
Denna vecka har Emil och jag avverkat 2 glöggfester och 1 födelsedagskalas där det serverades glögg. Och i fredags hade skolan ordnat ett glögg-med-pepparkaka-tillfälle, så att de som orkat släpa sig till skolan en mörk och ruskig fredag fick mysa till det en stund med varm glögg och knapriga pepparkakor.
För min del slutade alla kalas med någonform av baksmälla, inte för att jag drack en enda droppe glögg eller något annat alkoholhaltigt, men på söndagen väcktes jag av hysteriskt skrik (någon håller på att få hörntänder). När jag då med ögonen i kors (inte p.g.a. fylla utan p.g.a. många timmar för lite sömn) snubblar iväg mot köket inser jag att hela huset ser ut som efter en tornade OCH att Emil inte har ett enda rent plagg i hela skåpet. Förutom en kostym rock storlek 128 (Emil är just och just 80-82), och ett par urtvättade collegebyxor storlek 56. Det gav en värre känsla av baksmälla än någon annan fest hittills...
Hela veckan har gått som i någonslags trans, det har varit födelsedagar och glöggfester och avklarade tenter och andra skolarbeten. Vi har bakat en massa kakor (som blev supermumsiga) och på något sätt har man missat att huset ser ut som ett slagfält. I morse fick jag mitt tillbaka-till-vardagen-ögonblick. Och i det ögonblicket insåg jag saker jag inte ville inse. Julstädat är inte samma sak som att kryssa mellan matkassar, skitiga kläder, halvuppätna smörgåsar och hundleksaker. Den sista pricken på i:et i IRRITERANDE, var när en legokloss hade hamnat (på mystiska vägar) utanför det område där den är tillåten, så att en stackars människa klockan sex på morgonen råkade trampa på den.
Hej tomtegubbar slå i glasen, för nu får mamma städa upp efter asen ;)
...om några dagar...Så därför skall tre små tomtar vid namn Emil, Nemi å Eddie smyga sig iväg till mammas (mommos) och baka några kakor...Skulle ju vara fint om båda ungarna ville bidra till kak-baket, men jag tror inte det är vidare smart att klä en ettåring och en hund i förkläden och dela ut vispar, råa ägg och grädde åt dem. Inte för att jag tror att de skulle äta upp ingredienserna, men jag kan bara föreställa mej hur deras stackars mormors kök skulle se ut efteråt. Eftersom jag är en fattig studerande så vill jag inte betala åt en saneringsfirma att städa upp i köket efter att mina ungar har försökt förgylla sin mormors dag. Dessutom har jag på känn att gästerna inte är vana vid att förtära schäfer päls, kalla det intuition om du vill, men ibland lossar den där hunden mer päls en pälsfabrik i Pampas. Så, hur gulligt det än skulle vara att ge min mamma en tårta som hennes barnbarn har gjort så tror jag väntar i ett år eller tjugo. Bara för att vara på den säkra sidan.
... trodde jag...Tills det händer.
Det kan vara vad som helst, man tror att man inte kommer att klara av ett besök hos doktorn eller att man inte kommer att klara av att träffa sina värsta fiender eller att man aldrig kommer att ha råd med den där klänningen eller bilen man så gärna vill ha.
I mitt fall handlade det om en så enkel sak som ett matematikprov. För att ni skall förstå poängen tar vi det från början.
Sedan femman i lågstadiet har jag trott att jag aldrig kommer att klara av ett matteprov med hedern i behåll, visst har min skolgång kantats av oväntade tior och nior i matteproven, men då fick man ha med sig en miniräknare och man har fått räkna på sitt eget sätt.
Jag befinner mej då alltså på Åland för att delta i ett stort körevenemang, drabbas av världens snuva-hosta-feber-ont-i-halsen-sjukdom. Med yllesockor på fötterna å en färgglad halsduk om halsen sitter jag och kollar min e-post. Det har kommit spam och det har kommit några viktiga meddelanden. Ett meddelande sticker ut bland de andra.
"...matematikprov på måndagen klockan 9.00. Inga räknare med, ni måste klara tenten för att få godkänt vitsord i läkemedelsräkning..."
Känner hur kallsvetten börjar bryta fram. Matematikprov UTAN räknare, är det ens fysiskt genomförbart?
På måndagmorgon kommer jag till skolan och våndas under provet, känner mej rastlös och undrar vilken idiot som bestämde sig för att tortera oss elever med matematikprov på en måndag, där det dessutom under inga omständigheter får finnas räknare på pulpeten.
När prover var skrivet och inlämnat lyckades jag faktiskt glömma bort hela incidenten. Tills idag då jag ser ett nytt mejl sticka fram bland de andra. "...Resultaten från matematikprovet har kommit..." Jag öppnar meddelandet och grinar illa, min son ser på mej och funderar nog om mamma har ont i magen, och det har hon. Hon vill inte ta om tenten.
Det behövde hon inte heller, "... jag har härmed gädjen att meddela att du klarat tenten..." fick jag läsa. Gissa om jag är glad? Och det bevisar igen det som sägs så ofta, man vet aldrig när det händer något man aldrig kunde tro att skulle hända... Skön onsdag på er alla, nu ska jag fira!
... del 2.Min kompanjon och jag gjorde en mindre expedition till en inhägnad där det fanns flera olika sorters lurviga pälsklädda djur som gick på fyra ben... Det var kallt och det var snöigt. Och våra koordinater var inte givna så vi fick följa stjärnorna. Vi visste inte hur och om vi skulle klara av expeditionen. Vi fick kämpa för varje steg vi tog...
Vi åkte alltså till hundparken och min hund lekte navigerare när hon ställde sig att stå på handbromsen och med en tass på växelspaken... Väl inne i parken så fick jag brottas med henne en stund innan hon slutligen gav sig såpass mycket att jag fick av henne kopplet så att hon kunde börja jaga de andra hundarna. En stund orkade hon faktiskt leka med de andra hundarna, sedan blev det intressantare att försöka stjäla deras leksaker så vi beslöt oss för att åka någon annan stans. Hem.
Det här är en såndär dag man helst skulle vilja göra en massa annat men inte skolarbete. Inte för fem cent. Och självklart är det ju precis skolarbete man är tvungen att göra. Suck.
Men, jag fick min halvtimme av "frihet" i hundparken. Även om det inte var jag som sprang omkring och tjöt av glädje. Det hade sett konstigt ut... :D
... men inte genom alla dessa snövallar :) Jag måste ha ljugit igår när jag påstod att jag aldrig råkar ut för äventyr... eller så var jag bara högst ovetande om min framtid...När jag såg "The Day After Tomorrow" tyckte jag dom var fåniga som gjorde ett så stort nummer av all snö och alla livräddningar och expeditioner. Typiskt amerikanskt, tänkte jag. Jag måste dock erkänna att idag när visarna på klockan nätt och jämnt pekade på 06:01 och man pulserade genom en halvmeter snö för att börja gräva fram bilen, som sedan visade sig vara fel bil, så kände man sig nog minst lika duktig som Jake Gyllenhaal. För att inte tala om att parkera bilen då man äntligen hade navigerat sig till rätt plats, dvs. utanför skolan. Att köra genom Helsingfors centrum i snöoväder visade sig vara lika lätt som att klä på ett par strumpbyxor på en sprattlande ettåring. Det går alltså inte. När man då svettig och med hjärtat i halsgropen och tungan rätt i munnen äntligen kom fram upptäckte man att det som i vanliga fall rymmer cirka 30 bilar numera är en jättelik snömassa. Så vad gör man? Jo, man parkerar i ett parkeringshus och gör sig därmed skyldig till minst 3 olika trafikbrott. Tre? undrar ni.Tre, för att för det första blir inte 8.30-16.00=3 timmar. Inte fast man hur försöker. För det andra kommer jag att vara tvungen att pulsera genom knähög snö för att komma till bilen, och eftersom själva bilvägen är relativt bra plogad kommer jag att göra mej skyldig till att gå där i stället (och någon stackare som försöker hålla sin bil på vägen kommer att se mej, får panik och vinglar i diket). Och för det tredje så kommer jag att komma ut ur parkeringshuset i samma ögonblick som den där stackaren som lyckats få bilen ur diket kommer att se mej igen och därmed åka i diket en gång till...Jag gör alltså bäst i att ringa efter en taxi eller (äntligen) köpa mej ett busskort. Någonting som varenda en av oss borde ha i sin väska just nu (det är sååå in):1. en ihopfällbar spade (så att de överlevande har en chans att gräva sig ut ur alla insnöade hus, kunde dock tänkas vara bra att ha ifall man bara vill gräva fram sin bil som står å fryser under all snö).2. tändstickor (strömmen kommer att braka ihop förr eller senare idag...)3. en trangia att koka maten på (bra att ha ifall det blir strömavbrott och man blir hungrig).4. stearinljus (hade inte tänkt mej en romantisk middag med stearinljus, men varför inte).5. nödproviant (är ju bra om man har något att koka på trangian).6. filtar ( i något skede kommer man att vara tvungen att ta av sig sina snövåta kläder, är ju bra om man då har något att värma sig med).7. extra kläder (praktiskt om man glömt filten men inte vill springa på naken).8. något läsbart (till och med tentlitteratur gör sig bra i brasan ;) ).9. spelkort (det har aldrig varit så kul att vinna någon annans kläder i strip-poker som nu).10. bongotrummor (eftersom telefonnäten kommer att vara överbelastade och tillslut säcka ihop under snömassorna är det ju bra om man kan kommunicera med sina nära och kära).Expedition Snömonster fortsätter igen imorgon... missa inte nästa avsnitt... Nu kan du följa med expeditionens äventyr på ett internet nära dej...
... fri...Känna havets vågor slå mot min kropp, känna den salta smaken i munnen. Springa längs en sandstrand som är kantad med tång. Höra måsarna skria. Bara få springa tills man är alldeles utmattad och faller ihop i sanden. Känna hur solen värmer en. Andas. Jag är trött på skolan, på alla skolarbeten vi skall ha inlämnade en viss tid. Det tar musten ur en. Och nu blir det jul också, snart har man ingen julmust kvar ;) Tanken på att gå i skola ännu i fyra år är skrämmande. Fyra år till av grupparbeten, tenter och tidtabeller att passa.Tänk om man fick vara helt fri. Bara en matrast eller så. Om man fick springa barfota på en sandstrand. Höra vågorna klucka. Om man fick känna sig levande ens en liten stund varje dag. Inga klockslag att passa, inga scheman man måste följa. Bara följa sitt hjärta. Tänk vad härligt.
...nu börjar det...Förvänta dej inte någon trendig modeblogg, inga hisnande äventyr till exotiska platser, inga hjärtskärande historier om tragiska livsöden. Jag är studerande, mamma, matte och sambo. Det mest exotiska platser jag kommer till är K-Markets exotiska fruktavdelning. De mest hjärtskärande historierna jag hör är beskedet hos barnläkaren-öroninflammation, eller tentresultaten efter någon tent. De trendigaste modeplaggen jag ser och har äran att röra vid varje dag är massproducerade barnkläder från Lindex. Mina vildaste äventyr kan räknas på handens fem fingrar- utflykten till pulkabacken (visserligen ett hisnande äventyr men inte direkt exotiskt), en morgonlänk med hunden som gick i hisnande fart nerför en isig backe och faktiskt den långa skolvägen jag åker varje morgon. Så kära vän, letar du någon som kan tipsa dej om var du hittar trendiga kläder och stans bästa party har du hamnat för långt in i skogen.Letar du efter någon som har vilda historier att berätta om expeditioner till Nordpolen, har du tyvärr hamnat några grader för långt söderut.Men letar du efter någon som är rätt alldaglig, men tycker om att skriva och dela med sig av sina tankar, då har du hamnat precis rätt. Jag hoppas jag kan skänka dej några minuters avslappning när du äntligen efter många minuters desperata försök får internet att samarbeta med dej under kafferasten så att du med en kaffekopp i ena handen och en bulle i andra handen kan sitta ner å skratta åt min blogg. För du kommer att skratta. :)
