*TYST MINUT*

Min farfar dog i natt.

Min farfar var en varmhjärtad humorist, som aldrig sparade på skämten. Jag minns honom som en vithårig gubbe, som gick med en käpp och som för det mesta skrattade så han kiknade. Han hade vild fantasi och berättade gärna sagor för mej och mina bröder när vi var yngre.
Min farfar var bra på matlagning och lagade mer än gärna små gourmeträtter som t.ex "Gubbröra" som fanns på bordet varje jul och påsk.

Farfar var också en duktig kirurg, med flera år av erfarenhet och han besatt en kunskap som man bara kunde avundas. Han berättade mer än gärna för oss om människans matsmältningsorgan; hur de fungerar och vad de heter. Jag har haft en otrolig tur som har haft en sådan farfar som jag har haft. Världens bästa farfar! :)

Världens bästa farfar fick ett långt liv, med fru och två barn, flera hundar, barnbarn och ett barnbarnsbarn. Han fick jobba med det han var bra på, han fick se sin familj växa upp och få egna familjer. Han fick fira en sista jul med vår familj, han fick se sitt barnbarnsbarn och han fick se släkten en sista gång innan han dog. Min farfar var en stor personlighet och omöjlig att inte tycka om.
Vi kommer att sakna dej och ditt skratt, dina skämt och din personlighet. Vi hoppas att du fått frid.

Ut, mot ett hav
Går din vindlande färd
Under en gren, längs ett snår, ringlar din fåra
Av egen kraft
Kan du bana dej väg
Orädd och fri, ingen rår
Över dej
Lilla vatten
Ut, mot ett hav
Ska du rinna en gång
Du ska flyta ihop
Med dess vågor
Och höga böljor
Ska lyfta skeppen
På breda skuldror
Mot himlens skyar
Du får resa
Till en annan värld
Du som går
Du som når
Till ett hav

*EN TYST MINUT*

Idag tänds det ett ljus i vårt fönster och det hålls en tyst minut.
Min farmor (f. 14.1.1928) dog i morse, den 9.12.2009 klockan 3 på natten.Det känns väldigt konstigt att hon är borta, trots en att hon led av en längre tids sjukdom.
Hon var en väldigt stark personlighet som säkert etsade sig fast i många människors minnen. Jag tror inte det finns en enda människa som träffade henne som inte kommer ihåg henne.
Min farmor var snäll men ibland hade hon sina mindre snälla stunder, så som varje människa nångång under sitt liv har :)
Min farmor hann få två barn; en son och en dotter, fem barnbarn och ett barnbarnsbarn. Jag är så glad att hon fick se sitt barnbarnsbarn växa upp från en nyfödd skrutt till en sprallig och glad 2-åring och farmor var så otroligt glad åt sitt barnbarnsbarn.
Farmor älskade djur och hade väldigt bra hand med hundar, hon hann ha flera hundar under sin livstid och tyckte så otroligt mycket om min hund, som hon envisades med att kalla Vargen.

Vi har alla våra starka och svaga sidor, så också farmor, men vi kommer alltid att minnas hennes glada leende, hennes goda mat, hennes "brunaskåp" (där en hel del godis och choklad gömde sig), hennes matsal där det avnjöts en hel del släktmiddagar under åren och hennes starka personlighet.
Jag vill tacka för alla de 25 år jag fick spendera med min farmor och jag hoppas att var hon än är, så har hon det bra! Kram!

ÄLGVARNING! ORKANVARNING!

EDDIE VARNING!

Vet ni dagar som man undrar vart ens hjärnceller har åkt på semester? Eventuellt har några gamla, överarbetade trogna celler stannat kvar, men resten har åkt iväg till Las Palmas de Solas å Badas...
Jag kan slå vad om att mina hjärnceller har tagit en semester å åkt iväg hela hjärnkontoret. Det bara ekar i arkivskåpen. I ett plötsligt fall av total brist på hjärnceller (tack och lov övergående när några plikttrogna gråa gummor anlände till Hjärnkontoret senare idag) fick jag för mej att bilens blinkers är det man styr med. Jag hade i blinken åt höger, men inte for bilen någonstans :D *suck* Nee, för man ska komma ihåg att vända på ratten och trampa på gasen om man vill att bilen ska åka iväg åt något håll. Vilken tur att den ena gråa gumman kunde berätta det för mej då ;)

Tog en roadtrip idag till Karis med några klasskompisar, det var skitkul! :D

Nu, gonatt! Mina gråa gummor behöver vila! :D

HEJ TOMTEGUBBAR SLÅ I GLASEN...

... För nu tömmer vi garagen!

Japp, det har blivit dags för julstädning.
Redan? kanske ni tänker, men det är bättre att börja i tid har jag märkt. Vi har nämnligen en tendens av att börja städa med väldigt ambitiösa tankar om att äntligen få slängt allt skräp ur garderobens gömmor. Det brukar sluta som det alltid gör, vi drar ut hela garderoben, slänger några påsar skräp, lämna resten till andra dagar, glömmer bort att vi har tamburen full med skit (hur kan man glömma att man måste kliva över skiten varenda en gång man ska ut, in, på toaletten???) får panik när vi märker att vi har 1 timme kvar att städa innan gäster kommer eller julfirandet börjar på annan ort. Så vad gör vi? Jo, vi slänger resten av skiten tillbaks in i lådor, burkar, garderober osv. Å så blir den där och väntar på bättre tider...

I år inleddes julstädandet redan i oktober. Förra helgen skaffade gården gemensamt en "roskalava", å vi passa på att slänga vårt gamla balkongmöblemang (som nog säkert haft sina glansdagar på 80-talet nångång), söndriga bykställningar, en TV-låda för 32 tums TV, ett gammalt akvarie (som nån gammal utflyttade har lämnat kvar i vår källare), några väggdelar och hyllor som jag sågat ut ur garderoben och annan skit. Dessutom passade vi ( ja, eller jag) på att städa vårt källarutrymme och föra ner Emils lekhage och ställa in våra cyklar i vinterförrådet. Ja, ja, jag fick faktiskt lite hjälp med cyklarna ;)

I flera månader har jag försökt bli av med balkongmöbelshelvetet genom huuto.net, prova mina talanger som telefonförsäljare (lyckades inte, så ingen kommande karriär inom den branchen). Så kommer lavan, och vi får slängt allt dit. Förutom ett bord. Bordet är i prima skick, men så onödigt. Vi har redan ett bord på balkongen. Precis när vi ska föra ner det i källaren kommer en granne å undrar vad fan vi håller på med. Kastar ett prima bord? Varpå jag häver ur mej att hon gladeligen kan få bordet om hon så önskar. Tanten tog det. JESS!!! Vi blev ÄNTLIGEN av med all "skit" (och allt mindre skit).
Kanske det finns hopp om att vi i år lyckas få det ganska så fint till jul. Vi har ju trots allt en hel månad på oss :)

Underligt hur några slängda möbler och cyklar i vinterförvar kan höja ens humörstatus med några 100 grader :) Dessutom upptäckte jag till min stora glädje att Emil har ärvt sin mommos städtalang. Igår kväll när jag satt å tittade på TV började Emil dammsuga, plocka upp leksaker å damma av ytor. Sen ringde han sin mormor och talade en stund. Undrar om dom bytte städtips? För jag tyckte mej kunna se att Emil nog städar misstänkt likt sin mommo ;) Kanske mommo å fick lära sig något nytt, krypa-på-golvet-med-tejp-runt-magen-tricket? :D

I år lär nog julstädandet gå i et huj, i alla fall om Emils städintresse håller i sig (och inte försvinner som snö i den finska vintern, puts väck) :D
Ha en bra julstädning!

MAN TAGER VAD MAN HAVER...

...DET ÄR REGEL NUMMER ETT!

När barn kommer i en viss ålder ska dom börja lära ut åt föräldrar och släktingar allt som dagistanterna lär ut på dagis.
Emil är i den åldern.
På dagis räknar man och lär sig bokstäver med hjälp av klossar, små lappar, rim och ramsor. Hemma har vi inga klossar eller lappar eller rim och ramsor med siffror och bokstäver. Vad gör då vår 2-åring när han vill lära morsan sin alfabetet?
Han tar vad han har naturligtvis. Det närmaste en alfabetsklosse han kunde komma var pappas laptops tangenter.

Smart unge.

Onödigt smart.

Jag ger er en ledtråd, vår MacBook såg inte ut som tidigare. Vårt golv såg ut som efter en Alfabetsorkan, orkanen E M I L hade helt tydligt varit framme. Förödelsen var nästan lika massiv som efter någon annan orkan.

MEN, jag lärde mej faktiskt alfabetet. Efter 2½ timmes non-stop ihosättande av tangenter och tangenternas underrede (som orkanen Emil hade lyckats peta loss från datorn) fick jag till slut Macen att se ut nästan som tidigare. Nu vet jag i vilken ordning tangenterna skall vara och jag vet hur man sätter ihop 2 mikroskopiska plastdelar i varandra och sedan i datorn och sedan tangenten på. Så någonting lärde jag mej nog.

Friden lade sig slutligen över Esboviken. Alla sov sött. Men på en liten gosses julklappslista har någon strukit över "Egen dator" och klottrat "Alfabetsklossar" högst upp...

VI SKA DANSA TWITTERBUGG...

... I NEON!

Borde skriva en bok om livet tillsammans med en nörd. Jag heter Eddie och jag bor med en nörd. Så där, så var man ute ur skåpet.

För ungefär 5 år sedan (och mindre) var man lite sådär respektfullt rädd för mafia bossar i Undre Italien och Ryssland. Det var ett fenomen som figurerade förutom i dagstidningar också på film och i TV-serier. Vem minns inte Sopranos? Eller Godfather?

Idag är man rädd för nördar. Nördar är liksom dagens mafiabossar.

Jag skojar inte.

Information idag sprids som en löpeld, inte via radio, inte via TV, inte ens via Facebook (Facebook är helt old school vid det här laget), inte via bloggar och inte via sms (sms är förkortning av Stoneage Message Supportsystem).
Dagens information sprids via T W I T T E R. Twitter är den där nya, farliga, okända, respektingivande undervärlden. Och det är nördarna som håller i trådarna.

På väg hem från arbetet satt jag och beklagade mej över twittring åt min sambo.
- Snart tar ju nördarna över världen och håller oss normala som zombie-dockor medan nördarna twittrar om oss i sina online LARP-spel...
Vet ni vad svaret blev?
Ja, det finns redan online LARP liknande spel som spelas via twitter och ja, typ alla som är något inom nördvärlden twittrar om A L L T...
Skrämmande.
Så om jag med andra ord sitter och äter ägg en lördagsmorgon i blåa trosor och rosa BH, så kan nörden Abu Ifraim Hassan läsa om det på sin twitter-sida och berätta det vidare för vem som helst som nu vill veta det... Det är liksom värre än Facebook. FB kontrollerad i alla fall så att man kan ställa in vem som ska ha tillgång till ens bilder och statusuppdateringar osv. Twitter kan vem som helst med ett twitterkonto läsa...

Får börja akta mej för vad jag gör, så inte twittrarna där ute i världen rapporterar om mej åt nån... :D "... nu sitter hon där igen och äter ägg... snart börjar hon väl ruva..."

Liksom åt helskotta med alla mafiosor, var rädd för nördarna! Du vet aldrig i vilken twitter-blogg du hamnar i annars... å vilka nördar som vet aaallt om dej ;)

BANANJOGHURT OCH CORNFLAKES...

... ÄR INTE STANDARDISERADE GOLVTVÄTTSMEDEL! (Hör du det, Emil?)

Efter en lång paus är jag tillbaka... Yay! :D
Jag väger snart 20 kilo mindre än jag gjorde i januari, jag har börjat skolan igen (and that sucks!), jag har spenderat hela veckan hemma med en sjuk Emil (som har försökt tvätta golven med hundmat, joghurt, cornflakes, fiskgryta and you name it... )
Stackars Nemi fick sin vattenskål tvättad med en toalettborste, så vi håller på att decifiera typ, ALLT... *suck*
Annars har det varit ganska skönt att skolka och spendera tid med Emil. Vi har omdesigna lägenheten lite, får sån inspiration av andra som designar å håller på... Å så köpte vi ett gammalt vitrinskåp (övredelen av det) som vi ska göra om till ett barskåp bara man får lite pengar på kontot :)
Idag ska jag spela Farmville (ack och suck och stön med detta spel :D), städa lite, fixa bröllopspresenter, designa lite mer och NJUTA av en nästan ledig dag med nästan inget skolk ;)

Ha det bra!

Å SÅ BLEV DET BARA KAKKA AV ALLTIHOP...

...NÅ SÅ ILLA ÄR DET INTE ;)

Något som varje förälder bävar för är att behöva ge sina barn en lektion i biologi. Jag talar om det som skolorna så fint kallar för sexualundervisning. Emil hade sin första lektion i människans biologi idag, å nej, en blivande två-åring är inte intresserad av vad mamma å pappa gör mellan lakanen, men mycket intresserad av vad det som läkarna kallar för bland annat rectum och colon (ändtarm å tjocktarm) producerar. Avföring, slaggprodukter. Eller som vi vanligt folk kallar skit. Bajs. Kakka.
Nåja, precis som varje eftermiddag gick Emil å jag ut med Nemi (hunden) så att Nemi inte skulle behöva stå ylande med benen i kors. Hittills har Emil inte varit så där värst intresserad av vad Nemi gör när hon försvinner bakom buskarna å krystar å har sej. Men idag var han desto mer intresserad. Nemi hade precis tagit sin lugna stund bakom ett träd (å snäll som jag är så plockade jag upp högen i en grön Hauska-påse). Sen tog jag vagnen och vi fortsatte promenaden. Emil stirrar på påsen å utbrister: " VA E DÄ!?" (Jag tvärstannar och stammar fram att det är kakka.) Varpå Emil spärrar upp sina blåa ögon till tefats storlek och tittar misstroget på mej å frågar: "KAKKA!?!?!?!?!?" Sen ser han på den gröna påsen med HAUSKA-logon på sidan, sen på mej, sen på påsen å sen på mej.
Jag förklarar då att det är Nemis kakka. "HEPPA KAKKA!?!" frågar Emil å ser ännu mer misstrogen ut. Så kollar han på Nemi, å så på den gröna påsen.
Man ser hur de små kugghjulen snurrar runt å stackars Emil försöker få 1 och 1 att bli 2. HUR kan hans älskade Heppa (hunden e ju fan stor som en ponny, därav smeknamnet Vargen å Ponnyn, eller Heppan) kan ha producerat något så plastigt och grönt.
Jag i min tur kan inte förstå hur ett barn på 1år å 8månader ens orkar bry sej om varför kakkan nu råkar vara grön. Med en HAUSKA-logo på ena sidan. Men jag försöker uppfylla mina morsa-uppgifter och börjar förklara om Eko-systemet och varför man måste plocka upp hundskiten och att Nemis kakka nog en brun precis som Emils, men att när den ligger i påsen så blir den grön. Emils blåa ögon blev om möjligt ännu större, han tittade en sista gång på påsen, hunden å mej, sen verkade han sluta grubbla på det, för han ryckte på axlarna, pekade på himlen (det började regna) å sa "Titta Mimmi" :)

Gulligt eller vad? :D Hoppas nästa lektion i biologi blir lika lätt ;)

MARDRÖMMAR I BARNVAGNAR...

... INTE ALLTID SOM DET VERKAR!

Mardrömmar i barnvagnar brukar oftast betyda:
1. Barn som är trötta eller har jäkligt tråkigt och som vill rasera en hel butik och på så sätt gör en kassakö på 195,2 meter (oftast när folk storshoppar inför helger) ännu mer irriterad än vad kön redan är efter minst 1,35timmars väntande på att få spendera alldeles för mycket pengar.
2. Jäktade mammor/drömmande mammor som springer på med sina barnvagnar i modell XXXL (dessa mammor är lyckligt omedvetna om att barnvagnarna tar upp en hel trottoar eller gång i butiken) å varje gång barnvagnen åker förbi en så krossas åtminstone en tå eller skospets.
3. Pappor med barnvagnar. Pappor brukar av förklarliga skäl inte kunna manövrera dessa skrikande vagnar lika graciöst som mammor.
Dessa orsaker är vad jag hittills kategoriserat som mardrömmar i barnvagn. Kanske även om barnet som sover i vagnen faktiskt drömmer en mardröm. Men aldrig i livet att jag hade trott att det fanns ytterligare en orsak man kunde lägga till listan på mardrömmar i barnvagnar.

Tänk er följande scenario (som faktiskt utspelade sig en morgon hemma hos oss). Vi hade som vanligt parkerat vår ganska snygga( å svindyra) Emmaljunga-vagn nere i trappan och så en morgon när vi var på väg ut för att promenera så visade det sej att någon vettvillig idiot med sadist-natur hällt minst 10 liter saft i trappan. Jo, det är sant, 10 liter röd saft (som delvis torkat å torkad saft=Karlssons Kalasklister!) fanns på väggar, golv, trappor, mattor, på alla de 4 barnvagnarna plus en liten dockvagn som stod där i trappan. Vi har två vagnar nere i trappan, Emmaljungan och en mindre som vi har med på butiksresor. Båda två var alldeles indränkta med den här förbannade drycken. Vilken jävla dåre får mysighetskänslor av att förstöra en hel trappa å 5 vagnar med saft??? Är det liksom nya pyroman-grejen??? Man bränner inte ner trappan å vagnarna, man dränker dem i saft i stället?
Jag bara undrar... Grannfrun var vänlig och torkade av den mindre av våra vagnar plus sina egna två vagnar å sin dotters dockvagn. Vi fick åtminstone loss våra tygdelar från vagnen, men det fick inte grannfrun. Så hela den här helgen som jag dedikerat åt utelämnat skolarbete, fick jag i stället tillbringa på vår toalett, gnuggande den ena barnvagnsdelen efter den andra, torka dem och försöka få helvetet på plats i vagnen igen. Det är inte det lättaste och roligaste man kan göra en ledig fredag!
Tips till er om ni någonsin måste ta isär en vagn, fota den innan!!! Jag undrar fortfarande vart alla tygdelar skall fästas :D
Det har redan strömmat in tips på vad jag kan göra med den jäveln som ansåg att han ville sprida ut saftets budskap, men jag tror att jag inte planerar någon dessvidare hämd. En ursäkt skulle dock vara på sin plats!
Önskar er en skön vår och sommar!

SOL UTE, SOL INNE, SOL I SOLARIUM...

...SOLBRÄND I SINNE!

Äntligen är våren här!!! Jag kan inte hjälpa det, men jag måste vända ansiktet mot solen (trots alla UV varningar) JAG VILL BLI BRUN! :) Jag är en hopplös blekfis hela vintern (och halva sommaren) så nu bara måste jag passa på att få liiite färg :)

Förutom solbränd å fräsch, så får man så sjuttons mycket energi av solen (D-vitamin skulle väl hälsotanterna kalla det ;) ) Jag känner mej nästan som om jag går på speed, men det är nog bara The Big D ;) (D-vitaminet).

Ha en fortsatt energisk vår, jag är lite för häppi häppi för att orka skriva så mycket mer (har gått ner 16 KILO!!! )

DET HANDLAR INTE OM UTSEENDE...

...UTAN OM ATT KUNNA SE UT!

För en vecka sedan på onsdagen tappade jag synen (inte helt, men tillräckligt) på vänstra ögat. För precis en vecka sedan, alltså på fredagen (2 dagar efter synbortfallet) tittade jag in hos en ögonläkare. Ung var hon, jag tror inte hon var mycket äldre än mej, och jag är ung ;) Diagnosen blev aldrig fastställd, och tjejen skickade iväg mej till ögonpolikliniken. Där väntade förutom en evighetslångväntetid, fler test, fler läkare, fler konstiga diagnoser och mer oro.

På lördagen kontaktade jag en helt vanlig allmännläkare, som var den allra första som faktiskt lyssnade på mej. Han kunde tyvärr inte göra så mycket annat än önska mej lycka till och god fortsättning. I alla fall kändes det lite bättre en stund efteråt. I måndags var jag med om mitt livs värsta helvete. Det var till och med värre än förlossningen (där visste man i alla fall att man skulle få se något gulligt till slut, nu var det enda gulliga man fick se en massa suddiga fläckar som inte hängde samman). Jag kom till polikliniken klockan 07:53, anmälde mej, fick vänta några timmar, fick ögondroppar, fick vänta lite till, undersöktes, fick kanyler i armarna, fick vänta igen, undersöktes, fick vänta ännu lite till.
Läkaren som undersökte mej den dagen var en ung tjej som undrade om jag hade glasögon (jag satt alltså med glasögonen på näsan), tjejen undrade surt hur det nu var med glasögonen. Jag grymtade och pekade på min näsa. Tjejen gav till ett surt frust och grymtade att jag kunde vara vänlig och lägga på mej glasögonen (glasögonen satt fortfarande på min näsa, där var jag vanligtvis har dem när jag använder dem...) Nåjo, efter många fler grymtningar konstaterade tjejen att hon inte kunde göra något eftersom jag hade fått en massa droppar som vidgar pupillerna och därmed inte kunde testas. Jag frågade om inte det var dags för en magnetröntgen eftersom läkarna (cirka 6 stycken vid det laget plus en turk i vitrock som inte talade finska) inte hade hittat något. Tjejen fräste argt att patienter inte skulle blanda sej i läkarnas jobb, sen försvann hon för att konsultera en neurolog. Jag satt med svidande ögon och grät i undersökningsrummet (vid det här laget hade jag då fått höra om inte jag ändå led av MS, hjärntumörer, inflammationer eller kanske bara påhittade besvär). Nå efter ett tag kom suggan (grymtande+tjej=sugga) tillbaka och meddelade att jag fått tid till magnetröntgen. Hurra.

Efter att ha sprungit omkring med en kanyl i armvecket (vem FAN lägger en kanyl i den leden vi rör mest på!?) ställde jag ett ultimatum åt en sköterska, antingen tar hon ut kanylen, eller så tar jag ut den själv. Hon tog snällt ut den. Förstås så skulle man ha en ny kanyl intryck i ådrorna på mej under röntgen, så turken fick visa vad han gick för. (Jag hade alltså haft samma kanyl i nu sedan klockan 09:00 på morgonen och magnetröntgen var klockan 17:00, så där 15-tiden drog jag ur den förbannade kanylen.) Nåjo, turken tyckte jag skulle slappna av (det gick inte, han darrade på dom håriga händerna och mumlade nånting som lät som en förbannelse) sen försökte han få fast gummibandet som spänner åt blodflödet. Jag fick instruera honom med teckenspråk hur man gör det (men när en 2meter lång turk håller i ens händer med en nål i närheten vill man inte gärna vifta på händera-> det blev inget av teckenspråket). Så han stack mej rakt i en nerv, och trckte in 5-10ml koksaltlösning. Ni kan då säkert förstå att min hand mer liknade en gravid blåval än en skir och söt liten flickhand. Jag grät inombords, men bad en annan sköterska att riva loss kanylhelvetet. Nu är det fredag, och min hand börjar likna mer och mer en nyförlöst blåvalsmamma, åt rätt håll med andra ord, men den är fortfarande sjuk :(

Som om kanylerna inte var tillräckligt så skulle det ju tas en hel del blodprov, tack och lov var det en gammal veteran som gjorde det, det syns inte ens var han stack in nålen, och han gjorde det på min högra arm!!! (INGEN har NÅGONSIN lyckats ta blodprov ur den armen förut!!!)
På röntgenavdelningen fick jag byta om till en brun sexig sjukhuspyjamas och ligga med en tredje kanyl i armen (stucken först av en studerande, som vänligt meddelade att hon var studerande, tack och lov, för hon stack i en ytlig åder-> det sprutade blod... Quentin Tarantino hade varit nöjd. Jag kunde bara känna medlidande med henne, hon var ju ändå praktikant). Till slut kom det en erfaren sköterska som stack in kanylen och ÄNTLIGEN fick den dit den skulle. (Mina armar liknar så som skolhälsovårdaren så vänligt påpekade: heroinmissbrukar armar).

Nåjo, en timme låg man i den dundrande apparaten som fotograferade min hjärna, hoppas det inte blev några pornografiska bilder bara ;) Och inget fick jag veta efteråt. Tycks vara standars på sjukhus, man säger ingenting...

Jag vet inte hur jag kom till bilen, men där satt jag när telefonen började ringa och bekanta började undra var jag varit. Mamma körde hem mej och efter ett uppkastningsanfall fick jag lite mat i mej och blev mer och mer som en människa.

Jag har klarat av 2 besök på polikliniken den här veckan och efter påsken väntar ett besök till. Läkarna har stått mållösa inför mitt problem, dom har inte hittat någonting. Jag har inte cancer (vilket är en befrielse) men jag vet inte heller vad jag har och vad som orsakar det att jag inte ser. Igår (på torsdagen) var jag tillbaka på polikliniken för fler test och diagnoser. Min syn som var 10% på måndagen hade stigit till otroliga 40% igår. Så det finns hopp om att jag en dag kanske ser igen någorlunda normalt.

Det här har varit en ordentlig prövning, jag vet nu hur det är att vara synskadad och helt beroende av andra. Jag hade ju trots allt kvar synen på högra ögat, men helt grymma huvudvärkar (eftersom andra ögat fick jobba dubbla skift), jag har inte kunnat läsa (och vi hade TVÅ tenter denna vecka, varav den ena var en praktisk tent), jag har inte kunnat skriva, se på TV, köra bil, hämta Emil från dagis, vara ute med Nemi, för jag har helt enkelt inte sett vad jag gör och vad som händer. Jag har inte kunnat sminka mej, se hur jag sett ut, jag har inte kunnat göra saker jag gör varje dag utan att reflektera över att jag gör dem. Att idag köra till skolan (ser liiite bättre, så jag hölls på vägen) och skriva en tent var faktiskt LJUVLIGT! Att faktiskt se solen, träden till och med att kunna se den gråa snön och dammet i luften var alldeles obeskrivligt härligt.
Ni som ser, ta vara på era ögon, det är med dem vi lever och skapar intryck. Ta inte ögonen förgivet, för det finns ingen garanti för att dom kommer att fungera. Jag vaknade upp en morgon, 24 år gammal och "halvblind". Jag har levt med ett öga i mörker, jag VET att det är en gåva att kunna se! Jag ser varje dag på ett nytt sätt, jag trodde att jag aldrig skulle kunna se Emil eller Nemi igen, och nu ser jag dem (om än fortfarande suddigt). Men jag kan i alla fall se lite :)

ÄLSKAR, ÄLSKAR INTE...

...ÄLSKAR, ÄLSKAR INTE ATT VARA KVINNA...

En gång för länge sedan var jag hos en skolläkare som ställde en klurig fråga åt mej:"Vem är den viktigaste personen i ditt liv?" Jag svarade först mamma och pappa och mina bröder, men läkaren sa nej nej. Jag funderade en stund och sade sedan mina kompisar och min hund men läkaren var inte ännu heller nöjd. Då blev jag allvarligt orolig och började fundera vart läkaren riktigt ville komma med frågan. Läkaren suckade uppgivet och sa att "du är den viktigaste personen i ditt liv..."

Under veckan har jag läst mina kompisars bloggar där en haft en väldigt dålig praktik-upplevelse och en annan blivit tillfrågad om hon var gravid eller fet (och hon är VARKEN fet eller gravid!) Jag har också försökt följa med mitt eget liv från ett annat perspektiv. Vi borde själva vara huvudpersonerna i vårt liv (nu menar jag inte att vi alla måste bli små divor med Victoria Beckham som idol) utan vi borde få tid för oss själva och ha möjlighet att göra saker som vi njuter av. Vi borde få gå klädda hur vi vill och se ut hur vi vill, utan att bli tillfrågade om vi är gravida eller feta eller dumma eller barnsliga. Vi borde få tid att ge ett ordentligt första intryck åt praktikplatsövervakare utan att efter en sekund bli klassade som osamarbetsvilliga blondiner med naglarna i fokus. För vi kan vår sak, vi är smarta, vi är vackra och vi är starka kvinnor. Oberoende av hur vi ser ut och hurudan bakgrund vi har.

Som studerande mamma har jag sällan tid över för mej själv och när det (ÄNTLIGEN) finns tid över så brukar jag slockna oberoende av var jag befinner mej. När läkaren sade åt mej att jag var den viktigaste personen i mitt liv så trodde jag att han menade att jag var en obotlig egoist med ordentliga divalater, men nu förstår jag att vad han antagligen menade var att jag måste ta han om mej själv för att kunna ta hand om andra. Man borde ha en dag i veckan när man får några timmar för sig själv så man sedan orkar ta hand om allt annat som man måste göra.

Idag skulle jag ha varit i skolan redan klockan 9.00, men på grund av rusningstrafiken (tiden då bilarna står stilla) och ont i magen så valde jag att vända bilen och köra tillbaka hem. Först tressade jag massor över en missad skoldag, men sedan beslöt jag mej för att idag skall jag tänka på mej själv, vila lite, kanske lyxa till lite med lunchen och eventuellt städa lite. Göra sådant som jag gillar tills det är dags att hämta Emil och gå med Nemi på en promenad. Eventuellt kommer jag att springa lite på kvällen och hoppeligen gå ner några kilon igen. Just nu står vågen på -13,5 KG, men ännu finns det att skala av ;)

Tjejer, sköt om er, för det är ni som jobbar mest ;) Och härmed bjuds också mina tjejkompisar på en riktigt tjejkväll till mitt place nån dag under våren. En kväll med skvaller, vin och ansiktsmasker :D

EN LYSANDE FRAMTID HOS KUNDTJÄNST AB...

...VAD KAN JAG ABSOLUT INTE HJÄLPA TILL MED?

I höstas köpte vi en Nintendo Wii, en såndär glad liten apparat som man kan spela häftiga, sportiga spel med. Snäll som jag är, så var jag och skaffade en Wii Fit-bräda, en ännu gladare, häftigare liten sak, som man kan väga sej med och faktiskt spela ännu häftigare, roligare, mer sportiga spel med. Som "köpavgörare" (kaupantekijäksi) fick jag med en liten grej, ungefär som ett laddningbart batteri (fick å fick, var tvungen att betala hela 15€ för den...) Det där lilla batteriet var i paketet i ett halvår, eftersom brädan hade battierier med (och de tog slut just i morse, måndag någon???) Nå, vi öppnade det laddningsbara batteriet i hopp om att vi äntligen skulle få veta vad vågen visade. Det fanns bara ett problem, batteriet gick inte att ladda. Det var liksom helt dött. Som en död fisk.
Jag tänkte då att nåmen jag letar fram kvittot (hur lätt är det att hitta ett kvitto från ungefär ett halvår tillbaka? När det dessutom är måndag?) Jag grävde i skåpets gömmor och i pärmen allra längst ner, mest in i hörnet (där det bara bor några skalbaggar å en envis spindel) hittade jag ett dammigt kvitto från ONOFF. Bara att byta batteriet mot ett som var lite mer vid liv än den döda fisken. Dags för problem nummer trettifem. In i ONOFF kommer jag, och går raka vägen mot kassan (en ung tjej, knappt nybakt student). Jag harklar mej för att framföra ärendet när hon svarade i sin telefon (eftersom jag trodde att det var ett kundsamtal så steg jag artigt åt sidan, detta tills jag märkte att tjejen faktiskt satt och talade med någon kompis om livets stora problem.) Mitt problem var hon inte ett dugg intresserad av.

Jag fick vänta i 7 minuter innan hon ÄNTLIGEN noterade att jag stod där och blev alltmer lik en gravid kobra (arg och väsig av mej alltså). Helt ointresserat lyssnade hon på när jag förklarade att batteriet är sönder. Hon tog i batteriet med två manikyrerade naglar och såg misstänksamt på manicken innan hon kopplade i den i datorn. Sen riktade hon ett halvt sminkat öga mot mej och frågade "varför den inte fungerade, den gick ju att koppla i datorn", "jo svarade jag, men det ska lysa en lampa som visar att den laddar, och det gjorde den inte". "Ja, men här lyser ju ingenting, alltså var ska det lysa", fråga hon då. Jag pekade på lampan. Sen fick jag vänta i 15 minuter, för hon ringde runt till alla som jobbade i ONOFF, fräste åt några kunder som frågade efter en kabel på knagglig engelska, kopplade i ett nytt batteri (som hade en LYSANDE lampa!!!)
Jag trodde det var bara att kolla kvittot, se att batteriet inte fungerade och sedan ge mej ett nytt och önska mej en bra dag. Men nej, tydligen inte enligt fröken-jag-har-kronisk-PMS-och-vill-inte-jobba-med-nånting-eller-
nån-dessutom-har-jag-en-krabbis-och-fattar-ingenting...
Nåja, efter en total tid på 32minuter, kunde jag tacka och gå iväg med mitt nya batteri. Hoppas bara hon nu gav mej det rätta!

Som plåster på såren fick jag åtminstone väga mej idag, och sedan 1.1.2009 har jag gått ner 12,2 KG!!!

TRÄNINGSPROGRAM FÖR OSS VANLIGA DÖDLIGA=SANT...

... eller bara oVIKTigt strunt?

Efter flera års surfande på internet, läsande av en massa skräptidningar och tittande på diverse TV-program, lyckades jag slutligen hitta ett träningsprogram som verkade passa en vanlig dödlig finnjävel. Trodde jag. Träningsprogrammet är indelat i 4 veckor, med slutmålet att springa ett maraton med hedern i behåll. Enkel match tänkte jag och bestämde mej för att vakna klockan 04:59 nästa morgon och prova på träningsschemats första etapp, gå raskt i 45-60 minuter.

Så klockan 04:59 en måndagmorgon stiger jag alltså upp och väcker resten av de sött sovande trollen här hemma, tvingar dem i träningskläder som vi hittade när vi städade vårt sportskåp (jo, vi är faktiskt så ambitiösa att vi har ett speciellt sportskåp. Eller HADE, sportskåpet fick ge vika för allt kräsä som vi samlat på oss under årens lopp, men det är en annan historia. I alla fall, där i skåpets gömmor fanns då träningskläder och dammiga joggingskor...) Nå när vi nu sedan äntligen kommer ut så börjar det härliga: att försök gå i rask takt, när man ska manövrera en barnvagn på is och samtidigt hålla en morgontrött (men desto vildare) varg i koppel utan att falla omkull, bli överkörd av barnvagnen och slå svanskotan i marken. Här kan ni ju redan börja föreställa er vartåt historien är på väg, vi har kommit så långt på listan att:
1. det är MÅNDAG morgon och klockan är just och just 05:15
2. vi ska ut och sporta i kallt väder
3. det är så förbannat halt!
4. vi ska manövrera en barnvagn och en vild hund (som tror att hon är en kalv på grönbete, eller kanske en isbjörns kalv på snöbete)
5. det är så in i helsikes halt! :)

I min värld är 45 minuter jätte lite och att sporta i 45 minuter känns löjligt och onödigt. Men då måste jag erkänna att jag aldrig har gått raskt i 45 minuter klockan 05:15 på morgonen heller. Jag hade planerat en rutt i huvudet, som enligt mej skulle ta precis 45 minuter, om inte 1 timme. Nåjo, det visade sig att den rundan i vår marchtakt tog ungefär 15 minuter. Jag blev helt paff. Tills jag snällt blev påmind om att sist vi gick den rundan var jag höggravid och traskade (släpade fram ett ben i taget) i flipflops OCH det var hett som i helvetet. Jag lärde mej faktiskt en hel del under morgonpromenaden.
1. rutter som man gått när man var höggravid räknas inte som en vanlig "normal" människas motionsrutt
2. det är kallt i mars på morgonen
3. det är halt med hala skor
4. man kan inte motionera som vanligt med barnvagn, man går som med rollator...
5. 45 minuter är ju MASSOR!!! :) Man hinner faktiskt bli svettig ;)

Jag lyfter på hatten åt alla som orkar springa eller jogga eller promenera ordentliga powerwalks eller överhuvudtaget tar sig tid att motionera en stund. Det är egentligen mycket jobbigare än man tror (om man vill ha resultat). Vi gick vår första morgonpromenad och kan således kryssa över vecka 1, dag 1. Nästa vecka är det meningen att man skall jogga lite och slutligen sakta men säkert övergå till joggning helt och hållet. För min svanskotas skull (jag är rädd för is) så kommer jag nog inte att ta nästa steg förrän marken är lite mer bar, men det hindrar mej inte från att ta dessa raska morgonpromenader ändå.

Trots alla motgångar i morse så gick vi en rask 60 minuters promenad. Emil slog takten (han satt i vagnen och klappade händerna, så vi anställde honom som personlig tränare) och Nemi drog i väg med en hård fart, så vi fick lite försmak på vecka 3:s träningsschema, lätt joggning. Det känns riktigt bra att ha vaknat tidigt och kommit igång. Många undrar och funderar om promenader nu kan göra så stor skillnad i ens kondition och viktnedgång, tyvärr är det på tok för tidigt att svara på det, jag håller fortfarande på att återhämta mej från den första dagen, men från tidigare år kan jag nog lova att resultat ger det. Bara man orkar hålla på. Och program för oss vanliga, dödliga verkar nog vara just menade för oss :) Och bara jag kommer ifrån min is-skräck så skall jag också prova på att ta några joggande steg. Så, se upp i backen, för här kommer jaaaaaaaaaaaaaaaaag!!!

MORÖTTER ÄR JU BARA FÖR HÄSTAR...

... OCH KANINER...

Jag måste börja med att säga att dagens ungdom har väldigt förutfattade meningar om grönsaker och dem som konsumerar grönsaker och frukter. Råkar man smaska på ett äppel så klassas man direkt som en av dom där som måste banta... Kan man inte bara få äta det man vill i måttliga mängder utan att bli stämplad som en bantare?

En sak som alltid fått mej fundersam är dieter. Vilken skall man välja, vilken diet har godaste maten, lättaste reglerna och framför allt, de snabbaste resultaten?

Denna vecka fick jag svar på min livslånga fråga; INGEN diet har de snabbaste och mest hållbara resultaten. Alla dieter: Atkins, Montiquack ( eller hur sjutton det nu stavas), Nutrilett och GI (för att nu nämna några) har sina fördelar, de låter bra och ingen vet hur de stavas, de har snabba resultat i början (alltså under de 2 första veckorna som man inte får äta typ någonting) och de har klara program man skall följa.
Men de har alla en stor nackdel, efter att man hållit sig ifrån det mesta under 2 veckor, kommer man in i en fas där man tar in mer och mer kolhyrater eller fetter eller proteiner, sakta men säkert. Nå vad tror ni att det händer när kroppen först levt på gränsen till ingenting i 2 veckor och sedan plötsligt belönas med choklad, vetebröd, korv, hamburgare, pizza, alkohol, salladsdressing, limsa, godis, ostar...? Precis, gick man ner 3 kilo, så går man raskt upp dessa 3 kilo när fas 2 börjar.

Jag hade själv funderat länge på vilket dietprogram jag skulle följa, det måste vara ett program som har klara regler och helst recept, inte så tidskrävande och såklart snabb viktnedgång. Jag föll för GI-dieten, dvs dieten som har ett namn som man inte kan stava, MEN resultat som heter duga. Jag ändrade mej dock då jag märkte att jag inte fick den informationen om dieten som jag ville ha. Jag kan inte kasta mej huvudstupa in i någonting som jag inte vet någonting om. Jag vill helst göra allting ordentligt från början, ha ett klart veckoschema som jag följer med maträtter och så. Inte bara googla fram någonting och halvhjärtat röra ihop lite kaksmet med ingredienser från än den ena än den andra dieten :)

Så nu lever jag hälsosamt, äter grönsaker, frukter (inte 1KG/dag), har lämnat bort godis och chips, hamburgare och pizza. Till skolan brukar jag ta med en liten box varje dag, och i boxen har jag morötter, gurka, äppel, päron, kiwi och annat gott. För jag blir alltid godissugen efter lunchen och om jag har långa skoldagar är det så mycket lättare att äta kaninmat än att ha ångest över en chokladstång.
Det kom faktiskt ett par klasskamrater fram å poängterade att man nog får lunch i skolan då jag hysteriskt (som en kanin med koffeinfylla) knaprade på min morot. Jag tackade för informationen och sa att jag redan ätit och morötterna bara var min välförtjänta efterrätt. "Är du på diet???" blev svaret på min kommentar. Nej, jag är inte på diet, jag bara råkar tycka om morötter. Så kalla mej häst eller kanin om du nu måste det, men jag råkar faktiskt älska morötter, äppel och päron och vi behöver faktiskt alla lite morötter nångång! :)

Viktnedgången har aldrig tidigare varit så här lyckad, sen den 1.1.2009->28.2.2009 har jag gått ner 10,6KG. Häst eller inte, men jag lämnar inte mina grönsaker!!!

SEXIG SVENSK...

...ELLER FUNKTIONELL FINNE?

Ni har säkert alla läst tränings- och fitnessmagasin nångång? Jag har prenumererat på "Fitness Magazine" (svensk tidning), "Kunto Plus" (finsk tidning) och många fler helt onödiga men ack så nödvändiga tidningar. En sak som jag märkte när jag bläddrade igenom gamla nummer av olika träningsblaskor är att det är väldigt stor skillnad på både utbudet av träningskläder och träningsprogram beroende på om tidningen är svensk eller finsk.

I svenska tidningar satsar man bland annat på "... sexiga kurvor, övningar som ger dej en sexig rumpa och sensuella armar, Jennifer Lopez axlar och Jessica Albas mage..." (vad är sensuella armar???) I finska tidningar är det mer rakt på sak, träningsprogrammen är uppdelade så att också vi vanliga dödliga kan klistra upp veckoprogrammet på kylskåpet och faktiskt följa det. Och tur är väl det, för vilka killar är intresserade av att få Jessica Albas mage och Beyoncés rumpa??? Ingen jag känner i alla fall, de vill få resultat som gör att de orkar mer både då det gäller styrka och kondition.

En annan sak som jag märkte är att i svenska fitness tidningar handlar det mest om mode, hur man skall se sexig ut i skidspåret eller på löprundan eller på gymmet. Fakta: INGEN ser sexig ut med ylletröjor, vantar, dunjackor, mössor, halsdukar, långkalsonger och byxor som innehåller 13 kilo dun. Och alla tjejer som tränar är sexiga. Fråga vilken kille som helst! Dina muskler kommer INTE att bli mer vältränade fastän du så shoppar det senaste inom idrottsmodet från Taiwan eller Frankrike. Jo, eventuellt känner man sig mer sexig och det kanske ger en extra kick om man har på sig Nikes nyaste topp med 15 olika frger och finesser, men toppen ger dej inte bättre resultat. I finska tidningar satsades det på kläder som var användbara på riktigt. Det fanns till exempel listat olika underkläder (alltså långärmade skjortor och långkalsonger) och så hade redaktionen testat sig fram till vilka som andades mest och absorberade mest svett och var mest ekonomiskt tillfredsställande. DET tycker jag är mycket viktigare än att veta vilken färg som är mest in just nu.

Vi finnar bryr oss tydligen inte om att få sexiga rumpor och sensuella linjer, vi vill ha resultat som faktiskt syns på de årliga läkarkontrollerna och i tävlingar (för ärligt, ingen på Helsinki City Marathon vinner något specialpris bara för att han eller hon har designkläder och en sexig häck, det är VAD man använder den sexiga häcken till som räknas och i detta fall då, antar jag, har för att orka springa längre och fortare...) Det som räknas på maratonloppen är att ingen springer naken (om det inte är nakumaraton), att man inte får skavsår, att man helst har kläder som andas och isolerar och att man nu överhuvudtaget har någonting på sig som nu kan räknas som någon form av sport outfit. Jag har sett människor springa i importerade designkläder med de allra senaste inom spotvärlden, jag har sett människor springa i sina gamla urtvättade collegebxor från 70-talet, jag har sett människor springa i Tarjoustalos rea-skor, och en sak hade alla deltagare gemensamt, de kom alla över mållinjen!

Så, vilken sporttyp är du då? En sexig svensk, eller en funktionell finne?

MONSTER-PEPPARKAKOR OCH GRYMMA-SALTA KEX...

... DIET FÖR KINKIGA SMÅBARN...

Vad ger man åt barn som inte vill ha någonting att äta?

Emil har varit sjuk i magsjuka i en vecka, vi har åkt in och ut på olika sjukhus och läkarstationer. Magsjukan har gjort att Emil inte vill äta någonting som serveras på tallrik, i glas eller i spruta. Han har äckel för allting. Innan ni börjar komma med en massa bra råd, jo, jag har provat allting... Jag har kokat potatismos, skurit små små korvbitar (som inte gick att se utan mikroskop), jag har serverat blåbärssoppa, fisk, grönsaker, salta kex, pepparkakor, bulla, glass, saft, mediciner, höna, ris, joghurt ja allting som man kan få från lokala K-market. Men ingenting går ner, han tar en tugga och spottar ut det direkt igen. Å sen skriker han eftersom pepparkakorna i hans ögon ser ut som monster som biter honom i tungan. Andra barn har monster under sängen eller i garderoben, Emils monster finns på tallriken och smaskar på hans mat.

För min egen del kan jag bara säga att det inte är kul att ha huset fullt med godsaker som pepparkakor, glass och salta kex för enligt min diet är de minst lika grymma monster som för Emil. En pepparkaka betyder att jag skulle vara tvungen att springa runt i 30 minuter och i ärlighetens namn, när i helsike skall jag hinna med det? Så, jag har bara bitit ihop, kastat längtansfulla blickar på godsakerna och bitit i det sura äpplet (bokstavligen). Men, ingenting ont som inte har något gott med sig, jag har gått ner 8,2 kilo!!! :)

VILL DU JOBBA PÅ BANK...

... NÄÄ, MEN FÅR JAG EN GRIS ÄNDÅ?

Det har varit rekryteringsmässa i skolan. Och snäll som jag är, så stannade jag och lyssnade intresserat ( slöudöuskt) på vad som sades. Ett besök blev dock klart i minnet. En vänlig tant som jobbade på Nordea ville rekrytera mej och min klasskompis till Nordea för framtida sommarjobb. Vi tog på oss funderar-miner, såg på varandra och konstaterade sedan vänligt men bestämt att vi nog var riktigt nöjda med våra yrkesval. Nordea tanten såg lite snopen ut, men vi log vänligt å frågade om vi fick ta en gris. Alltså Nordea-folket hade små söta grisar i olika färger som dom delade ut åt personer som var intresserade av en framtid inom bankvärlden. Det fick vi. Så nu är jag en lycklig ägare av en liten grön gris :D

Jag har börjat med en ny rutin. Varje morgon stiger jag upp klockan 05:03 och gnuggar mej i ögonen en halvtimme. Sedan kliver jag upp och sätter igång en träningsvideo (eller ja, den är faktiskt i DVD format) och följer sedan slaviskt alla rörelser sm görs av långa, smala kvinnor i tights. Det roliga är att tränaren på videon uppmanar alla att "push a little bit harder, reach a little bit further and don't forget to smile..." Som om man skulle kunna le när man har ryggen i 59 olika vinklar, håller på å spänner magmusklerna (som torde finnas under allt fett) och dessutom pressar ihop skinkorna så att tyngderna inte faller någonstans där man absolut inte vill ha tyngder (på tårna till exempel). Å nu undrar ni varför i självaste helvetet man har tyngder mellan skinkorna. Tyngderna hålls liksom mellan låren... Dom slanka kvinnorna som gör övningarna (för träningstanten står bara å gapar hon) ler ett sådantdär Hollywood-leende, men en något krampaktig twist i ena mungipan. Jo, tack och gonatt. Något leende får den där hurtiga träningsapan inte av mej i alla fall.

Trots brist på förståelse för hurtiga tanter så har jag lyckats gå ner 7,5KG på 4½ vecka. SÅ något positivt får man i alla fall ut av den där tanten :D Nu ska jag duscha och äta mitt välförtjänta morgonmål!

MEN VAD ÄTER DOM...

... PÅ DAGIS EGENTLIGEN!?

På Emils dagis får man en lapp varje dag, där någon stressad dagistant klottrat ner informationen om hur dagen har gått. En standard lapp ser ut ungefär så här: "Kalle har ätit duktigt och varit glad. Sedan sov han i 1,5 timme..." Ofta får man veta också vad barnet ätit och hur många portioner och om barnen varit ute eller inne under dagen.

Vi vet ju alla att det pågår en massa debatter om skolmat, inte minst nu efter mat-skandalen i Sverige, där mattanten serverade pasta som legat på golvet. Hittills har Emil fått bra mat, i alla fall mej veterligen, och han verkar ha ätit duktigt också. Så lite skeptisk blev jag den dagen då det plötsligt står på lappen: " Emil söi kaksi annosta aamupuroa" (=MORGONBÄCK!?) Menar, VAD serveras det på dagis egentligen? Morgonbäck med ängsblomster? Nåjo, jag skrattade en god stund åt hela morgonbäcks-incidenten, bra verkar det ha smakat i alla fall, vad det än var, för Emil var mätt och belåten när han kom hem den dagen :)

Om det intresserar någon, så kan jag meddela att med mitt eget ätande går det bra, nu visar vågen -6,4KG!!! Så, det är på god väg :) Jag har som mål att se hur det går och varje dag är en ostressig dag vad gäller mat, ätandet och allt som hör till. Nästa vecka skall jag börja på ett gym (jag har lite scenfeber) och kanske kanske är jag i bikinishape till sommaren 2015 ;)

KRAM på er!

JOBBA FLITIGT SOM EN MYRA...

...SÅ GÅR DU NOG NER FYRA... KILO!!!

Det här är slutet av tredje veckan av mitt hälsosammare liv (dvs. ett liv utan choklad och godis och pizza och burgare). Idag ställde jag mej på vågen, för att kunna dokumentera det som jag trodde skulle bli en förlust vecka (jag har ändå legat i sängen hela veckan och den enda motionen jag utfört har varit de gånger jag sprungit till toaletten). Så lite nervöst var det att stå på vågen och se digitalsiffrorna rusa fram och tillbaka... "vaaad ska vi visa nuu då?" "hmm... haaaaar hon gått ner eller iiiinte...?" Tillslut dök det dock upp en sifferkod, som visade att jag gått ner 1,2 KG den här veckan och alltså 5,7 KG på tre veckor!!! Så ni kan ju gissa då att jag är väldigt nöjd!!! :)

Jag tror att det är både på gott och ont om man går ner massor i början av en diet. Det som är bra är att det ger motivation att fortsätta om man får hisnande resultat varje vecka, men det som är dåligt är att man kan inte gå ner 2 kilo i veckan i flera veckor. Dels funkar inte våra kroppar så, det finns en bromsmekanism som gör att vi inte kan gå ner hur mycket som helst hur fort som helst och dels så SKALL man inte gå ner massor ifall man vill hålla sin nya vikt också efter avslutad diet.

Jag tror inte på dieter. Jag tror att man kan gå ner kanske 5 kilo med nutrilett, men resultaten är ju inte ihållande. Vill man nu gå ner 5 kilo för att rymmas in i en balklänning en kväll, så då kanske nutrilett kan vara grejen. Men för långsiktsviktnedgång tror jag det funkar allra bäst med klassiska metoder som bra mat och mycket motion. Det är ju bara det att det tar en sån helvetes lång tid att nå resultaten... Och vem orkar på riktigt springa på gym och svettas då man redan liknar en övergödd elefant med zebra-syndrom och inte en fräsch Jessica Alba?

Innan jag fick barn var jag smal (tydligen, i alla fall om man ser på foton) och jag hade inte strechmarks heller. Nu ser jag ut som en randig elefant, med spindelväv på mage och lår och en massa gäddhäng överallt :D Så mina barn kommer inte att behöva gå på zoo eller cirkus, som sagt var, dom kan se på spindelkvinnan eller elefantmamman hemma i vardagsrummet gratis :D

Med dessa slutord lämnar jag er för nu, (jag har en dammig pilatesvideo som väntar på mej) och hoppas på många kommande minus kilon så jag har något att rapportera om :)
Ha det bra!

BRITNEY SPEARS LOOK-ALIKE...

...NOT SO FABOULUS...

Ni kanske alla minns hur Britney Spears såg ut under sitt äktenskap med Kevin Federline? Stripigt blont hår, säckiga kläder å en unge på vardera arm... Jag ser precis likadan ut idag... Jag har gått och blivit sjuk-IGEN! Det har knappt gått en vecka sedan sist. Snart börjar jag tro att det beror på mitt ointresse för Actimel, Multitabs och KnorrVie... En vanlig flunssa skulle jag ännu kunna acceptera, men jag har drabbats av en hosta som river ut lungorna och en feber som ligger på 38,8 grader... Förra gången var det spysjuka med 39,6 grader... Inte så glamouröst med andra ord.

Jag skall vara ledig den här veckan, fram till fredagen. Jag hade planerat in ett besök till GUESS, några kaffe på stan, lite pilates och städning (och såklart tentläsning där emellan). Men som det nu verkar så kommer jag att ligga i sängen med en febertermometer i käften, mitt blonda hår i en Britney-frisyr och iklädd i det absolut säckigaste jag hittar i garderobens gömmor... Som tur är bara hunden hemma och hon har ingen skilnad vad jag har på mej bara jag krafsar henne bakom örat emellanåt...

Ha det bra, och tro eller ej, ta den där Actimeln idag!

OCH VAD TYCKER DU DÅ...?

... JAG!?

Har precis kommit ut ur ett klassrum som kändes ångestfyllt och litet, ungefär som en medeltida tortyrkammare. Man kunde nästan höra elevernas hjärtskärande skrik efter hjälp. Jag hade finska tent. En muntlig sådan.

I vanliga fall är jag väldigt bra på finska (tror jag) och talar mer än gärna finska med tanter i butiken eller med läkaren på hälsovårdscentralen. Men av någon anledning får jag ALLTID tunghäfta och panik då jag skall prata på finska framför en lärare. Speciellt om denna lärare är utrustad med en KAMERA!

Vår underbara tortyr på 20 minuter gick ut på att tre stackars tjejer skulle fundera i 1 minut på vad de anser om:

1. Vem de är och varför de vill jobba på en hälsostation. (Antingen är jag väldigt korkad, eller så kan läraren inte formulera sina frågor så att eleverna kan tyda dem, för jag tolkade hennes fråga som att berätta om dej själv och tänk dej att du söker jobb på en hälsocentral. Tortyrtid, 2 minuter.)

2. Vad de alltid ha velat ha för hobby. (Ööh, jag har alltid velat klättra i berg, skjuta och hoppa fallskärm, men det hade kanske låtit lite väl Mission Impossible-fanatiskt, så jag valde att längta efter en egen segelbåt. Tortyrtid, 1 minut.)

3. Om strejken i Finland och hur påverkar den er? (Jag gladde mej åt bättre lön men tyckte det var för jävligt om arbetsplatsen far på grund av strejkandet. Skall ägna mej åt strejkning från skolan istället. Tortyrtid, 2 minuter.)

Till råga på allting så filmades ju hela proceduren, så nu vet vi alla vad den läraren kommer att göra i helgen. Sitta framför TV-n med en popcornsskål och skratta åt stammande elever som i misstag talar om "joululkusi" (julpiss), "purjo" (purjolök istället för purjehdus=segling) och annat liknande. Ni förstår själva, idag blir det nog ingen mer finska för min del :D

MJÖLKSKAK och LIMEMASKIN...

... nu i en blogg, nära dej!

Mitt lilla diet-försök här tidigare i höst gick inte så bra... Det fanns alltför många frestelser (och minst lika många ursäkter). Så nu lagom till nyået tänkte jag försöka mej på att motionera lite mer och äta lite mindre ohälsosamt. För egentligen är det inte alls så svårt :)

Så glad i hågen gick jag till lokala mataffären och dök bland äpplen, bär, apelsiner, fettfri joghurt och allt möjligt hälsosamt. Jag hade inte ätit ordentlig frukost, och såg framemot en riktigt god shake med naturell joghurt och bär och kanske någon frukt. Så med kassarna nertyngda av alla fynd från fruktdisken skuttade jag hemmåt. I tankarna satt jag redan på soffan och njöt av min hälsodrink. Väl hemma räckte det några timmar innan jag ens hade möjlighet att för det första packa upp blendern från skåpets gömmor och för det andra hälla i alla frukter å bär som skulle smaksätta min nya livsstil. Allt detta arbete bara för att en minut senare inse att blendern är sönder eftersom köket plötsligt är lite väl rökigt och luktar bränt.

Det var bara att spräcka spargrisen och bege sig tillbaka till butiken efter en ny blender. Enda dilemmat var att alla butiker med elektronik är stängda på söndagar! Så jag fick alltså vänta till måndageftermiddag innan jag fick min nya fräscha limegröna blender och kunde göra min shake.

Så nu ska jag NJUTA av min hälsosamma skak!

NYÅRSLÖFTEN, FRUSTATION OCH PANIK MEN...

...ÄNTLIGEN KLAR MED VÅRDVETENSKAPSARBETET!!!

Det tog mej några dagar av frustation, ångest och panik att få ihop nio sidor om vårdvetenskapsrelaterade ämnen och teorier. Visserligen gick jag över deadlinen, MEN jag lämnade åtminstone in någonting :) Nu är det med ett relativt lätt hjärta jag kan lägga mej ner i sängen och dra täcket över huvudet och njuta av friden.

Eftersom vi har bytt år här emellan skall jag passa på att säga GOTT NYTT ÅR!

Under nyåret (som för övrigt firades tillsammans med vänner och bekanta) avlades en hel roliga och lite udda nyårslöften. Bland annat lovades det på heder och samvete att inte hålla sina nyårslöften, något som visade sig vara omöjligt eftersom personen i fråga inte hade avlagt några andra nyårslöften. Nå det problemet löstes med att personen lovade att inte bli rik på 50 år, så ni vet alla vad ni skall ge honom i julklapp under de kommande 50 åren, precis, skraplotter :)
Sedan lovades det att hålla en alkoholfri januarimånad, något som bröts redan 00:01 eftersom de flesta var upptagna med att hälla i sig champagne och andra drinkar då och i princip hade vi redan övergått till januarimånad.

De som uppfann jullovet hade nog inga barn, eller så hade de exeptionellt friska barn. Både Emil å Nemi har haft diverse spysjukor, öroninflammationer, flunssor och annat under jullovet, vilket resulterade i att det blev allt annat än LOV för de stackars föräldrarna (som för övrigt numera inte har äckel för någonting, konstigt hur spysjuka barn kan härda en...). Nå, kanske vi får sportlov eller påsklov i alla fall... :)

Nu ska jag njuta av min lediga dag och kanske eventuellt diska lite :) Tjena mors på er, och kör försiktigt!