Elefant i balettklänning=sant...

... eller är det bara frågan om en stor dos sjävironi?

Vet ni den där känslan man har ibland när ingenting man äger i klädväg passar en och klockan tickar och tickar och man borde klä sig och rusa iväg för att hinna till skolan eller arbetet eller vart som helst? Det händer mej nästan varje morgon, man vill ju klä sig snyggt, men samtidigt se sådär avundsvärt avslappnad ut och ge sken av att man är helt okej med sig själv. Ibland hjälper det inte ens att ta på sig favorit jeansen och en snygg t-skjorta som man alltid använder, det ser bara för jävligt ut. Tycker man. Vad gör man då? Stannar hemma?

Alla har säkert ett par dom-här-måste-jag-komma-in-i-efter-nyåret-byxor i sina skåp. Jag har massvis med käder som antingen passade mej innan jag fick barn eller som jag köpt på impuls och tänkt att nog passar dom nångång... Passar dom? Nej. Vissa klädesplagg kommer aldrig att passa mej, men jag kan inte tänka mej att slänga dem heller...

Jag undrar om det drabbar killar lika ofta som tjejer?

Måndagen till ära bestämde jag mej alltså för att banta. Inte för att jag läste någon damtidning med "Julens hetaste bantningstips", utan för att jag inte vill känna mej som en elefant i en balettklänning någo mer. Därför. Av erfarenhet vet jag att det inte behöver stå -35,3 kg på vågen för att man skall känna sig snygg(are), det räcker med att man har gått ner 100 gram. Det ger den där lilla glädjekicken som får en att orka fortsätta. Å inte hade jag tänkt mej någon hårdbantning heller, det är nu mest frågan om regelbundna mattider, mera motion och framförallt, en positivare attityd. Jag har satt upp några mål som jag vill nå, det är inga stora saker, bara några små grejer som betyder mycket för mej.

Nu ska jag njuta av mina grönsaker, mitt vatten och mitt knäckebröd med lättost! :)