UR BARNENS MUN KOMMER...

... SKITHÄFTIGA KOMMENTARER!

Idag var vi till läkaren med Emil, eftersom han hela dagen har skrikit och jämrat sig över sina öron. På vägen hem blev A väldigt stirrig och meddelade med ynklig röst att han MÅSTE springa iväg NU!!! Klockan hade tickat iväg otroligt fort och A skulle hinna både hitta löparkläder, äta mat och gå en sväng via toaletten innan avfärd.
När jag gav A lov att spurta iväg hade vi väl ungefär 200 meter hem. Utanför vårt hus finns en busshållplats och dagen till ära stod där en handfull med människor och jag kunde ana att de spetsade öronen och lyssnade på vår konversation.
Emil såg än på mej och än på A och kugghjulen i hans lilla skalle snurrade hårt. När A sprang iväg frågade Emil vart pappa skulle. Jag svarade att han skulle hem och fixa sig, gå på toaletten och åka iväg. Emil funderade ett par sekunder, sedan vrålade han efter A:
"Hejdå pappa, pappa skita nu!" Där brast det för mej och jag slängde mej på marken och vrålade av skratt. Emil tyckte jag uppförde mej underligt och började allvarligt förklara för mej "Mamma, pappa fo nu, pappa skiter. Sen pappa åka buss. Men nu pappa skiter..."
Ja ni kanske förstår att människorna på busshållplatsen drog lite på munnen när vi gick förbi med våra inköp... Vad kan annat tillägga än att ibland har nog Emil skithäftiga kommentarer xD

BIGGEST LOSER...

...EN KAMP MOT KILONA ELLER AMERIKAS TYNGSTA DRAMA-REALITY-FÅNTRATTS SHOW?

I skrivande stund ser jag på Amerikas Biggest Loser och funderar allvarligt på att sluta se på det. Ett gäng överviktiga (vi talar kroppar som liknar strandade valar, jäsande bulldegar och fladder deluxe) som under nio(?) veckor ska tävla i att gå ner i vikt. Visst är idén helt bra, det är inte hälsosamt att gå omkring med många tiotals extra kilon, men jag vågar påstå att var och varannan i programmet har eller håller på att få både ANOREXI och ORTOREXI. Jag menar tävla i att gå ner i vikt... Recept för en hälsochock...

Deltagarna vägs in och börjar redan första dagen av kampen mot kilona med hårdträning och strikt diet. Jag håller med om att motion och hälsosam kost är nyckeln till en hälsosam vikt och ett hälsosamt och friskt liv. Däremot håller jag inte med om mentaliteten som råder på viktlägret. Varje vecka när det är dags att vägas och rösta ut någon, så pågår känslostormar utan like. Orsaken till känsloutbrotten är inte bara reaktioner på att någon skall åka hem, mest ylas det över att man "bara" har gått ner "ynka" 1kg på en vecka. Anorektiskt beteende. Deltagarna tränar också varje dag utan vilodagar och mellan varven härjar dom med diverse utmaningar som ofta är väldigt fysiskt påfrestande.

Till saken hör att det är normalt att under bantning tappa 1 kilo i veckan. Skall vi vara riktigt noga är 1kg minus på en vecka väldigt mycket. Så varför tjatar deltagarna om att de är skit om de inte går ner minst 2 kg per vecka?
Därför att när träningen och dieten blir en tvångstanke då är det svårt att gå ner i vikt på ett hälsosamt sätt. När man vet om att man måste stiga upp varje morgon och istället för att dregla över frukost bestående av bacon och ägg får man dregla över stången på en springmatta, då blir hela livsstilen en tvångstanke. Deltagarna i Biggest Loser vet att ifall de inte tränar och lämnar bort maträtter som de älskar, så kommer de att hamna under den gula linjen, vilket i deras ögon är en enkel biljett till Helvetet.

Hur kommer deltagarna att klara sig när de förr eller senare tvingas åka hem? Kommer de att anpassa sin strikta diet och sin huvudlösa träningsmängs till sina normala liv? Jag tror tyvärr inte det.
När man är isolerad i flera veckor och det enda man behöver göra på dagarna är äta, träna, vila, träna, tävla, träna och skapa rubriker och intriger, då vet man inte hur det är att banta IRL (in real life). VEM har möjlighet att träna hela dagen, 7 dagar i veckan resten av sitt liv? Ingen.
Vem har möjlighet att varje dag kolla varenda en kalori och kämpa med portionsstorlekar när ingen står och kollar på en med kameran i högsta hugg. Ingen. Varför får inte deltagarna tävla i viktnedgång hemma på egen hand? Deltagarna skulle under en veckas tid kunna få tips på mat, träning, livsstilar osv och sedan skulle de få åka hem och se hur de kan anpassa tipsen i det vardagliga livet.

Jag tror tyvärr att en ganska stor procent av deltagarna i Biggest Loser kommer att gå tillbaks upp i vikt. Kanske inte hela vägen, kanske mer, men upp kommer det att gå i samma stund som de öppnar ytterdörrarna hemma. Det som är så otroligt fånigt är att deltagarna förlitar sig helt och håller på tränarna. Deltagarna tror att de aldrig skulle ha klarat av att gå ner i vikt på egen hand, men det är F E L ! Jag tror att varje människa kan kämpa, bara kämparandan finns där, men jag tror också att varje människa har ett begär efter bekvämlighet. Men för att lyckas måste man vilja och ge sitt allt.

Min våg visar nu på nästan -22kg sedan min största period, MEN jag kan avslöja att det har INTE lossar över 1kg varje vecka. Ibland har det stått stilla, gått upp, gått ner för att gå upp igen och igen och igen, för att sedan rasa ner igen. Det är naturligt och hör till bantarens vardag.

Vad tycker ni? Är Biggest Loser en vettig kamp mot kilona eller en onödig fåntrattsshow?

VILL DU BLONDERA ANSIKTET?

OCH ANDRA PINSAMMA FELLÄSNINGAR xD

När man är trött gör man bäst i att inte läsa. Det blir bara pinsamt fel då.
Jag satt och surfare runt på Aftonbladet och läste om bland annat Kronprinsessan Victorias kommande bröllop och andra skakande nyheter. Efter varje artikel läste jag "Vill du blondera ansiktet?" och jag blev så förbannat irriterad. Vem i helvete vill väl blondera sitt ansikte? Den enda personen på jorden som är korkad nog att göra det är död (Michael Jackson). Varför gör dom reklam för ansiktsblondering? Fast jag måste ju medge att jag blev liiite nyfiken på hur själva blonderingen skulle gå till. Lite klick här och lite klick där och jag trodde för en nanosekund att jag faktiskt skulle få se "Följ Aftonbladets 10 steg till ljusare ansikte", istället möttes jag av "Du måste ha ett konto och en blogg för att kunna fortsätta." Nu började mitt tålamod sina, vad har färgen på mitt ansikte att göra med bloggar och konton?

Klickade irriterad tillbaka och märkte att det stod :" Vill du blogga om artikeln?". Pinsamt. Nåja, ansiktsblekning eller ej, jag fick ett gott skratt och min ansiktsfärg blev faktiskt ett par nyanser rödare ;)

SURPRISE BABY!

;)

Vår tvättmaskin har brakat ihop. Den har fått nervsterv, utbrändhet, depression... Den är överarbetad, underbetald, undernärd, slutkörd, jobbar från 04:00-23:30 varje dag hela veckan. Inte ens söndagarna har den stackaren haft ledigt... :(

I alla fall började den ha ett väldigt klagande ljud häromdagen och vi bestämde att kalla på en tvättäkta tvättmaskinsläkare som skulle skriva ut lite ledighet åt stackaren. Sagt och gjort. I morse ringer dock tvättkillarna 5 minuter före tiden dom bokat gick ut (fick tid mellan 08:00 och 10:00, klockan 09:50 ringer dom) och berättade att killen som skulle komma har gått på pappaledighet idag. Jasså.
HUR kan man inte veta att man ska på pappaledighet?
Surprisebabysar har man hört talas om, men det där tar väl ändå priset?
Killen måste väl ha veta igår att hans fru/sambo/tjej/älskarinna/one night stand var gravid och kanske eventuellt på slutrakan? Varför bokar man in reparationstider då?

Vi får väl gratulera killen till nyblivet faderskap och tacka reparationsfirman för att dom var snälla och fixade en ny kille med en halvtimmes extra väntetid. Så klockan 10:30 plingade det på dörren och en reparatör kommer in och kollar på vår lilla deprimerade Whirris (Whirlpool). Som såklart beter sig exemplariskt och låter inte alls slutkörd eller sönder. Vad kul säger vi då. Inte.
Jag kan inget annat än sucka, bita ihop och fortsätta utnyttja stackars Whirris hela resten av veckan...

UR BARNENS MUN KOMMER...

... GRÖNA BOLLAR!

Ur barnens mun kommer det ena och det andra, men ibland kommer det sanningen. Och ibland är sanningen smärtsamt sann.

Häromdagen var Emil hemma med mej och vi kollade på film. En halvtimme in i filmen märkte jag att Emil hade målat sina ljumskar med omkring liggande områden gröna. Giftgröna.

Jag ställde då frågan: "Emil, vad har du gjort?" Emil ser upp på mej, flinar lite sitt busleende och svarar oberört: "Jag har målat bollarna!"
Där satt jag. Handfallen. Mållös. Alldeles tyst, fast under ytan bubblade magen av skratt och jag frustade till och fick lägga band på mej för att inte brista ut i världens gapflabb.
Ja, ja. Vad skulle jag fråga när svaret var så sjävklart? Det är ju klart att han har målat bollarna, vaför tänkte jag inte själv på det?
Därför att i min värld (den vuxna världen) så ville jag ha ett utläggande svar över den gröna substansens förekomst på min 2,7 åriga sons ljumskar och omkringliggande områden. Hur hade den kommit sig dit, varför just giftgrön färg, var färgen giftig, varför just ljumskarna och vad skulle alla dagistanter följande morgon säga?
I Emils värld var svaret sjävklart. Han hade målat sina bollar gröna. Punkt slut. Om jag som en tråkig vuxen inte förstod vad han hade gjort, var det mitt problem. Inte hans. Och definitivt inte bollarnas. Jag måste dock belöna honom för ett fyndigt, klyftigt och moget svar. Att han dessutom svarade på min fråga med en hel mening på 4 ord var ju mer än bara beundransvärt det.
Jag har målat bollarna, bara så ni vet.