Efter flera års surfande på internet, läsande av en massa skräptidningar och tittande på diverse TV-program, lyckades jag slutligen hitta ett träningsprogram som verkade passa en vanlig dödlig finnjävel. Trodde jag. Träningsprogrammet är indelat i 4 veckor, med slutmålet att springa ett maraton med hedern i behåll. Enkel match tänkte jag och bestämde mej för att vakna klockan 04:59 nästa morgon och prova på träningsschemats första etapp, gå raskt i 45-60 minuter.
Så klockan 04:59 en måndagmorgon stiger jag alltså upp och väcker resten av de sött sovande trollen här hemma, tvingar dem i träningskläder som vi hittade när vi städade vårt sportskåp (jo, vi är faktiskt så ambitiösa att vi har ett speciellt sportskåp. Eller HADE, sportskåpet fick ge vika för allt kräsä som vi samlat på oss under årens lopp, men det är en annan historia. I alla fall, där i skåpets gömmor fanns då träningskläder och dammiga joggingskor...) Nå när vi nu sedan äntligen kommer ut så börjar det härliga: att försök gå i rask takt, när man ska manövrera en barnvagn på is och samtidigt hålla en morgontrött (men desto vildare) varg i koppel utan att falla omkull, bli överkörd av barnvagnen och slå svanskotan i marken. Här kan ni ju redan börja föreställa er vartåt historien är på väg, vi har kommit så långt på listan att:
1. det är MÅNDAG morgon och klockan är just och just 05:15
2. vi ska ut och sporta i kallt väder
3. det är så förbannat halt!
4. vi ska manövrera en barnvagn och en vild hund (som tror att hon är en kalv på grönbete, eller kanske en isbjörns kalv på snöbete)
5. det är så in i helsikes halt! :)
I min värld är 45 minuter jätte lite och att sporta i 45 minuter känns löjligt och onödigt. Men då måste jag erkänna att jag aldrig har gått raskt i 45 minuter klockan 05:15 på morgonen heller. Jag hade planerat en rutt i huvudet, som enligt mej skulle ta precis 45 minuter, om inte 1 timme. Nåjo, det visade sig att den rundan i vår marchtakt tog ungefär 15 minuter. Jag blev helt paff. Tills jag snällt blev påmind om att sist vi gick den rundan var jag höggravid och traskade (släpade fram ett ben i taget) i flipflops OCH det var hett som i helvetet. Jag lärde mej faktiskt en hel del under morgonpromenaden.
1. rutter som man gått när man var höggravid räknas inte som en vanlig "normal" människas motionsrutt
2. det är kallt i mars på morgonen
3. det är halt med hala skor
4. man kan inte motionera som vanligt med barnvagn, man går som med rollator...
5. 45 minuter är ju MASSOR!!! :) Man hinner faktiskt bli svettig ;)
Jag lyfter på hatten åt alla som orkar springa eller jogga eller promenera ordentliga powerwalks eller överhuvudtaget tar sig tid att motionera en stund. Det är egentligen mycket jobbigare än man tror (om man vill ha resultat). Vi gick vår första morgonpromenad och kan således kryssa över vecka 1, dag 1. Nästa vecka är det meningen att man skall jogga lite och slutligen sakta men säkert övergå till joggning helt och hållet. För min svanskotas skull (jag är rädd för is) så kommer jag nog inte att ta nästa steg förrän marken är lite mer bar, men det hindrar mej inte från att ta dessa raska morgonpromenader ändå.
Trots alla motgångar i morse så gick vi en rask 60 minuters promenad. Emil slog takten (han satt i vagnen och klappade händerna, så vi anställde honom som personlig tränare) och Nemi drog i väg med en hård fart, så vi fick lite försmak på vecka 3:s träningsschema, lätt joggning. Det känns riktigt bra att ha vaknat tidigt och kommit igång. Många undrar och funderar om promenader nu kan göra så stor skillnad i ens kondition och viktnedgång, tyvärr är det på tok för tidigt att svara på det, jag håller fortfarande på att återhämta mej från den första dagen, men från tidigare år kan jag nog lova att resultat ger det. Bara man orkar hålla på. Och program för oss vanliga, dödliga verkar nog vara just menade för oss :) Och bara jag kommer ifrån min is-skräck så skall jag också prova på att ta några joggande steg. Så, se upp i backen, för här kommer jaaaaaaaaaaaaaaaaag!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar