Ur barnens mun kommer det ena och det andra, men ibland kommer det sanningen. Och ibland är sanningen smärtsamt sann.
Häromdagen var Emil hemma med mej och vi kollade på film. En halvtimme in i filmen märkte jag att Emil hade målat sina ljumskar med omkring liggande områden gröna. Giftgröna.
Jag ställde då frågan: "Emil, vad har du gjort?" Emil ser upp på mej, flinar lite sitt busleende och svarar oberört: "Jag har målat bollarna!"
Där satt jag. Handfallen. Mållös. Alldeles tyst, fast under ytan bubblade magen av skratt och jag frustade till och fick lägga band på mej för att inte brista ut i världens gapflabb.
Ja, ja. Vad skulle jag fråga när svaret var så sjävklart? Det är ju klart att han har målat bollarna, vaför tänkte jag inte själv på det?
Därför att i min värld (den vuxna världen) så ville jag ha ett utläggande svar över den gröna substansens förekomst på min 2,7 åriga sons ljumskar och omkringliggande områden. Hur hade den kommit sig dit, varför just giftgrön färg, var färgen giftig, varför just ljumskarna och vad skulle alla dagistanter följande morgon säga?
I Emils värld var svaret sjävklart. Han hade målat sina bollar gröna. Punkt slut. Om jag som en tråkig vuxen inte förstod vad han hade gjort, var det mitt problem. Inte hans. Och definitivt inte bollarnas. Jag måste dock belöna honom för ett fyndigt, klyftigt och moget svar. Att han dessutom svarade på min fråga med en hel mening på 4 ord var ju mer än bara beundransvärt det.
Jag har målat bollarna, bara så ni vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar