I skrivande stund ser jag på Amerikas Biggest Loser och funderar allvarligt på att sluta se på det. Ett gäng överviktiga (vi talar kroppar som liknar strandade valar, jäsande bulldegar och fladder deluxe) som under nio(?) veckor ska tävla i att gå ner i vikt. Visst är idén helt bra, det är inte hälsosamt att gå omkring med många tiotals extra kilon, men jag vågar påstå att var och varannan i programmet har eller håller på att få både ANOREXI och ORTOREXI. Jag menar tävla i att gå ner i vikt... Recept för en hälsochock...
Deltagarna vägs in och börjar redan första dagen av kampen mot kilona med hårdträning och strikt diet. Jag håller med om att motion och hälsosam kost är nyckeln till en hälsosam vikt och ett hälsosamt och friskt liv. Däremot håller jag inte med om mentaliteten som råder på viktlägret. Varje vecka när det är dags att vägas och rösta ut någon, så pågår känslostormar utan like. Orsaken till känsloutbrotten är inte bara reaktioner på att någon skall åka hem, mest ylas det över att man "bara" har gått ner "ynka" 1kg på en vecka. Anorektiskt beteende. Deltagarna tränar också varje dag utan vilodagar och mellan varven härjar dom med diverse utmaningar som ofta är väldigt fysiskt påfrestande.
Till saken hör att det är normalt att under bantning tappa 1 kilo i veckan. Skall vi vara riktigt noga är 1kg minus på en vecka väldigt mycket. Så varför tjatar deltagarna om att de är skit om de inte går ner minst 2 kg per vecka?
Därför att när träningen och dieten blir en tvångstanke då är det svårt att gå ner i vikt på ett hälsosamt sätt. När man vet om att man måste stiga upp varje morgon och istället för att dregla över frukost bestående av bacon och ägg får man dregla över stången på en springmatta, då blir hela livsstilen en tvångstanke. Deltagarna i Biggest Loser vet att ifall de inte tränar och lämnar bort maträtter som de älskar, så kommer de att hamna under den gula linjen, vilket i deras ögon är en enkel biljett till Helvetet.
Hur kommer deltagarna att klara sig när de förr eller senare tvingas åka hem? Kommer de att anpassa sin strikta diet och sin huvudlösa träningsmängs till sina normala liv? Jag tror tyvärr inte det.
När man är isolerad i flera veckor och det enda man behöver göra på dagarna är äta, träna, vila, träna, tävla, träna och skapa rubriker och intriger, då vet man inte hur det är att banta IRL (in real life). VEM har möjlighet att träna hela dagen, 7 dagar i veckan resten av sitt liv? Ingen.
Vem har möjlighet att varje dag kolla varenda en kalori och kämpa med portionsstorlekar när ingen står och kollar på en med kameran i högsta hugg. Ingen. Varför får inte deltagarna tävla i viktnedgång hemma på egen hand? Deltagarna skulle under en veckas tid kunna få tips på mat, träning, livsstilar osv och sedan skulle de få åka hem och se hur de kan anpassa tipsen i det vardagliga livet.
Jag tror tyvärr att en ganska stor procent av deltagarna i Biggest Loser kommer att gå tillbaks upp i vikt. Kanske inte hela vägen, kanske mer, men upp kommer det att gå i samma stund som de öppnar ytterdörrarna hemma. Det som är så otroligt fånigt är att deltagarna förlitar sig helt och håller på tränarna. Deltagarna tror att de aldrig skulle ha klarat av att gå ner i vikt på egen hand, men det är F E L ! Jag tror att varje människa kan kämpa, bara kämparandan finns där, men jag tror också att varje människa har ett begär efter bekvämlighet. Men för att lyckas måste man vilja och ge sitt allt.
Min våg visar nu på nästan -22kg sedan min största period, MEN jag kan avslöja att det har INTE lossar över 1kg varje vecka. Ibland har det stått stilla, gått upp, gått ner för att gå upp igen och igen och igen, för att sedan rasa ner igen. Det är naturligt och hör till bantarens vardag.
Vad tycker ni? Är Biggest Loser en vettig kamp mot kilona eller en onödig fåntrattsshow?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar