I SHOULD TELL YOU...

... TAKE ME OR LEAVE ME!

Sitter och lyssnar på musiken från musikalen RENT, samtidigt som jag skriver på min bok :D Jag har alltid hatat tankekartor, men kanske man borde rita upp några stycken så man hänger med i handlingen, personerna osv?
Visst var det polischefen som hade juttu med offrets mormor som egentligen är en strippa på ett familjecafé i en öde stad, samtidigt som mördaren egentligen är offer med tanke på att offret kokade potatis i en källare medan mordet hände i en fullsatt teater mitt på dagen när publiken hade kuddkrig på Hotell Hilton i Paris? Äääh...

Det fanns egentligen två syften med rubriken.
Syfte 1: ni måste se RENT!

Syfte 2: jag blir så jävla trött på människor som har en uppfattning om mej för att jag:
a) har barn och är ung
b) har hund som är stor dessutom
c) är spontan till sättet
d) lyssnar på musikaler
e) blev mamma som ung
f) inte för tillfället jobbar 8-16
g) människor som tror att jag har behov av att komma bort från mitt barn å vara tonåring igen
h) listan kan göras oändligt lång.

SÅ HÄR ÄR DET:
Jag blev mamma när jag var 22 år. Det är ungt, men äldre än 15år. Barnet var inte direkt planerat eftersom jag inte ens visste att jag kunde få barn. Men absolut efterlängtat och otroligt älskat. Och jag ångrar aldrig att jag blev mamma, jag älskar mitt barn och så länge jag lever (och efter det) kommer jag att vara mamma. Jag är mycket hellre hemma på helgerna och målar med vattenfärger, cyklar å kollar på hepporna (hästarna) vid stallet, leker med bilar, diskuterar viktiga saker som leksaker, bilar, nallar osv.
Det existerar inte en person i mej som söker fartfyllda äventyr i form av fyllenätter, uppkastning klockan 4 på morgonen utanför en bar eller vilt dansande på en bardisk.
Mina fartfyllda äventyr består av långa cykelturer med mitt barn på pakethållaren, kanske långfärder med bilen, promenader i gryningen, cykelturer med E:s första cykel. Ni skulle bara veta hur fartfyllt det är att se honom cykla med sin första cykel :) *stolt mamma*
Jag är samma person som jag alltid har varit, men mognare. Jag gillar fortfarande att göra halvgalna saker, äventyr och skvaller :D Men jag har också ett ansvar som förälder.

Vad anträffar hunden: jag har vuxit upp med hund. Mina föräldrar hade en hund som var 2 eller 3 år gammal när jag föddes, jag har alltså ALLTID haft hund. När jag var 18 år visste jag att jag skulle skaffa hund när jag flyttade hemifrån. Den dagen jag flyttade saknade jag att ha en egen hund att gå ut med. När jag då sedan (skoltrött och extremt uttråkad) såg en annons i tidningen så slog jag till. Jag rådfrågade min pappa (som i mina ögon är hundexperten i vår familj) hur jag skulle gå till väga. Han följde med hela vägen till Vasa (420km tur och 420km retur) och hämtade min hundvalp. Hade min pappa gett mej rådet att vänta med hunden, hade jag följt det rådet. Men min pappa litade på mej, att jag skulle klara av att ha en stor hund själv, så jag vågade skaffa Nemi. Vi har haft schäfer och goldenretrievrar i familjen så rasen var inte helt obekant. Min hund är snäll mot oss i familjen och mot mina närmaste vänner. Hon vaktar huset och hon vaktar E med sitt liv. Jag litar på henne, jag litar på att hon inte gör E illa.
Jag vet att hon är stor, men jag gillar stora hundar och jag gillar att vart jag än går så har jag en livvakt som älskar mej så oändligt mycket att jag kan vara trygg var som helst vilken tid på dygnet som helst.

Spontanintet, kreativitet och konstnärlighet sitter i ryggraden. Jag är konstnär i fingerspetsarna. Jag är spontan i beslut och idéer, därför att jag är konstnär. (Nej, jag menar inte att jag målar tavlor), men jag tänker på ett helt annat sätt än en relativistisk "nörd"... :) Det som kanske utåt verkar vara ett helt galet beslut kan i själva verket vara ett för mej genomtänkt vettigt beslut. Jag hatar uppgjorda livsplaner, reseplaner... Jag kan inte leva efter en plan som inkluderar livets alla faser, var är spänningen i det?
Musikaler ger mej sinnesro samtidigt som de gör mej ivriga och får kreativiteten att flöda. Ni borde pröva det ibland.

Och det där med att jag inte jobbar. Nej, jag gör inte det just nu av personliga skäl som jag inte anser att jag ska behöva lägga fram åt någon annan än min allra närmaste. Jag försöker hitta mej själv, vad jag vill göra med mitt liv. Samtidigt behöver jag en balans mellan arbetsliv och privatliv. Det går inte att vara en 100% närvarande mamma när man ska jobba övertider och befinna sig på arbetsturer som ingen annan vill ha. Just nu är mitt barn viktigare än min karriär.

Jag har bara en sak att tillägga, "Take me as I am, or leave me..."