UR BARNENS MUN KOMMER...

...FÖRMORRADE SANNINGAR!

Härom dagen när det ösregnade ute var Emil och jag en sväng till affären. Lite av naturmänniska som jag är så hade vi varken regnkläder eller paraply med oss. På hemvägen sprang vi så hårt som en snart 3-åring kan springa. Ungefär 500meter hemifrån stannade Emil plötsligt och morrade till (lät precis som en hund på väg till attack). Jag vänder mej om och tittar oroligt på Emil genom mina immiga, våta glasögon.
- Emil, säger jag lite oroligt, vad är det, varför morrar du?
- Mio ARG! fräser Emil då.
Ja, det kan jag höra på tonfallet.
- Varför är Emil arg? frågade jag då som den rationella, vänliga vuxna jag absolut (inte) är.
Har lite svårt att hålla tillbaka skrattet, Emil har en ytterst trumpen min och drar munnen i ett sammanbitet streck.
- Mio arg på regnet, svarar Emil och hytter med den lilla näven.
- Jaha, men varför är Emil arg på regnet då? undrar jag och nu börjar diskussionen verkligen arta sig. Spännande!
- Regnet gjorde Mios hatt våt! svarar min trumpna 2,9 åring surt och fortsätter att gå hemåt...
Ja, men då förstår jag att han är arg :D Stackars lilla genomvåta gubbe :)